Bocken

En sång från Jonssons onsdag, Cyklar.

Text och musik: Claes Eriksson
Piano: Charles Falk

Mannen: Anders Eriksson
Kvinnan: Kerstin Granlund


Mannen:
Vanligtvis är jag en mycket respektabel mansperson.
Vanligtvis är jag mest känd för hög moral och diskretion.
Men när det blir vår, då blir jag väldigt svag.
Vanligtvis är jag en synnerligen nobel
och förvisso synnerligen ansedd man.
Vanligtvis är jag förskräckligt respekterad
eftersom det är så mycket som jag kan.

Men när det blir vår,
men när det blir vår,
men när det blir vår,
när det blir vår, när det blir vår...
vår... ja...

Då vaknar bocken inom mej,
så fort jag tittar på en tjej.
Och jag går fram och bockar mej,
men ändå säger alla nej.
Och jag vill ha dom allihop, och jag kan springa elva knop,
och ge ifrån mej små, små rop: Oho!
Men ändå flyr dom allihop.

Flickorna på våren är så sköna.
Jag kan inte hålla mig i styr.
När jag ser dom, börjar jag att stöna,
och jag känner mig så matt och yr.
Och jag vill gå fram och kurtisera,
men jag vet ju att jag inte får.
Och jag har så svårt att koordinera
samvete och kropp när det blir vår...

För då vaknar bocken inom mej
så fort jag tittar på en tjej.
Och som ni säkert alla hör
så blir jag en Ernst Rolf charmör.
Och jag går ut på promenad
och ser på vårens flickparad,
och jag går fram och bockar mig,
men ändå säger alla nej.

Flickorna på våren gör mig yngre
och jag blir så lätt uppå min fot.
Annars är jag en utav dom tyngre
men på våren blir det tvärtemot.

[Talar rytmiskt]
Ja, jag känner mig så ung och pigg och viril och jag svävar fram som på moln
och jag stannar upp vid varje gathörn och bara njuter.

Kvinnan säger:
Ska jag hjälpa farbror över gatan?
Mannen: Öh... va...

Mannen sjunger:
Men hastigt flyktar våren dock
och hastigt dödar jag min bock.
Och jag blir kall mot varje tjej
och slutar upp med att bocka mej.


Tillbaka till huvudsidan