Doktorn vaknar

Från: Kasinofeber.

Acke Mossberg: Per Fritzell
Peggy Nylén: Kerstin Granlund
Vilhelm Werner: Knut Agnred
Filip Olsson: Claes Eriksson


[En man kommer gående med stavar genom foajen.
Vilhelm Werner kommer in på scenen och går fram till den sovande Acke Mossberg.]

Vilhelm:
Hallå Doktorn, vakna! Jag vill ha lite vård.
Acke:
Va? Sover jag?
Vilhelm:
Ja-a, vad är det med doktorn?
Acke:
Ojoj.
Vilhelm:
Drömde Doktorn?
Acke:
Oh vilken mardröm.
Vilhelm:
Jaså?
Acke:
Vet du vad jag drömde?
Vilhelm:
Nej?
Acke:
Jag drömde att jag satt i TV4:s morgonprogram. Oh, vad hemskt det var... Också skrapade jag sån här, skraplott, och så vann jag bara en halv miljon. Vilken mardröm.
Vilhelm:
Det låter hemskt.
Acke:
Ja, och sen var det vädret. "Ett lågtryck breder ut sig över brittiska öarna", säger människan precis när jag har förlorat fyra och en halv miljon. Vilken mardröm.
Vilhelm:
Ja, men du vann ju en halv miljon i alla fall, eller hur?
Acke:
Nej, jag vann ingenting, det var ju bara en dröm. Jag kunde ha vunnit fem miljoner, men så vann jag ingenting. Vilken mardröm. Är det inte hemskt?
Drömmer du aldrig mardrömmar?
Vilhelm:
Jo, jag brukar drömma att jag är klaustrofob.
Acke:
Va e de?
Vilhelm:
Jag stänger in mig i extremt små utrymmen, och skräms.

[Vilhelm kryper in under sängen och skriker.]

Acke:
Vem skrämmer du?
Vilhelm:
Mig själv, mot betalning.
Acke:
Vem betalar då?
Vilhelm:
Ingen! Det är det som skrämmer mig mest.

[Vilhelm kryper ut från inunder sängen igen.]

Acke:
Ibland drömmer jag att hela världen är full med hästar.
Vilhelm:
Jaså? Vad gör du med dem?
Acke:
Spelar på dem förstås.
Vilhelm:
Hur låter det?
Acke:
Vadå?
Vilhelm:
Hur låter hästarna du spelar på?

[Acke härmar en gnäggande häst.]

Vilhelm:
Aa... får jag fråga en sak?
Acke:
Vadå?
Vilhelm:
Varför låg du och sov?
Acke:
Jag var trött.
Vilhelm:
Du får inte ligga och sova på arbetstid fattar du väl?
Acke:
Jo.
Vilhelm:
Men du har väl ett ansvar?
Acke:
Nej.
Vilhelm:
För sjukhuset menar jag.
Acke:
Nej.
Vilhelm:
Och alla patienterna.
Acke:
Finns inga patienter.
Vilhelm:
Va?
Acke:
Vad jobbar du med?
Vilhelm:
Hurså?
Acke:
Nej, du frågar så mycket. Är du sjukhus-spion? Eller är du bara sjukligt intreserad?
Vilhelm:
Nej, jag är patient.
Acke:
Va? Peggy kom hit! Vi har fått en patient!

[Peggy kommer in på scen.]

Peggy:
En patient? Här? Är han inte riktigt frisk?
Vilhelm:
Nej, och jag vill ha vård. Hur går det till att bli inlagd, vad har ni för krav?
Acke:
Nej vi har inga krav. Vad är det för fel på dig?
Vilhelm:
Jo, jag har ont i minnet.
Acke:
Du har tappat minnet menar du?
Vilhelm:
Nej jag har ont i det, det gör ont när jag minns. Särskilt min barndom. Jag är invandrare, lyxinvandrare kan man säga, från Luxemburg. Farsan är svensk men har bott i Luxemburg i alla år och levt på oinbetald skatt. Men till slut hade han ingen skatt kvar som han kunde ge fan i att betala in. Så nu har han en tvättfirma i stället.
Peggy:
En svensk som har en tvättfirma i Luxemburg. Det låter skumt.
Vilhelm:
Han är så skum så han behöver inte ens tvättmedel.

[Vilhelm skrattar.]

Peggy:
Vad är det för tvättfirma? Vad tvättar han?
Vilhelm:
Gissa.
Peggy:
Pengar?
Vilhelm:
Jao.
Peggy:
Ja...
Vilhelm:
När jag tänker på honom gör det ont.
Peggy:
Och din mamma då, vad säger hon?
Vilhelm:
Äsch, ingenting. Hon är från Schweiz, så hon har ju knappt rösträtt. Hon sa aldrig nånting, och när hon väl gjorde det, då trodde farsan att han fått tinitus. Men det där är länge sen nu, ojojoj. När jag var sjutton år överaska jag farsan i skafferiet, med en tandtekniker från sydafrika. Hon hade
smugglat diamanter i tänderna och nu skulle han hjälpa henne att peta loss dem, sa han. Men när jag frågade varför han inte använde händerna istället blev han förbannad och slet tio tusen ur tvättmaskinen och bad mig fara åt helvete. Så jag stack till sverige och öppnade restaurang, men det gick ju inge bra det heller. Vem vill ha Luxemburgare när det finns hamburgare? Sen gick det över
tjugo år, och om livet är en resa, kan man säga att jag har blivit åksjuk.

Vilhelm:
[sätter sig ner i sängen och börjar ta av sig sina skor] Så antingen får jag några åksjukepiller av dig, eller en helg på intensiven, med nån liten överläkare Hacker som kan släcka error-skylten i huvudet och trycka på omstart.

[Vilhelm drar täcket över huvudet.]

Acke:
Du, vi skulle faktiskt kunna ha stor glädje av en patient.
Peggy:
Stor glädje?
Acke:
Ja. Vad säger du, ska vi ta in honom?
Peggy:
Ja fråga inte mig, det är du som bestämmer. Jag är bara städerska här. Jag sliter och släpar för halva din lön.
Acke:
Jaså det är du som tar halva min lön.
Peggy:
Det heter inte städerska längre faktiskt, det heter såpastjärna.
Acke:
Håhåhå.

[Vilhelm Sätter sig upp i sängen.]

Acke:
Hallå, om du ligger kvar här så skall syster peggy och jag köra dig till en ledig sal.
Peggy:
Syster Peggy?
Acke:
Ja? Syster Peggy, sa du inte att du var såpastjärna? Det var en så kallad vit lögn. Hehehe.
Peggy:
Det finns inte en ledig sal i hela sjukhuset, doktorn.
Acke:
Finns det inte en ledig sal i hela sjukhuset, syster Peggy?
Peggy:
Nej, det finns masser med lediga salar, doktorn.
Acke:
Haha, jag tror att lilla Peggy skulle behöva en ledig dag istället.

[Filip Olsson kommer in på scen.]

Filip:
Ursäkta mig doktorn men får jag fråga en sak?
Acke:
Ja vadå?
Filip:
Det är så att jag jobbade på fabriken här förut i över trettio år faktiskt men så las ju den ner förra året och då blev det så att det jag kan, som är det enda jag kan men som jag kan väldigt bra, eftersom det är det enda jag har gjort i över trettio år, det behövs inte längre nu och det är klart, då
blir man kanske lite ledsen och det kan man säga att det har jag blivit, lite ledsen alltså har jag blivit. Ja inte så lite heller, ja faktiskt ganska mycket ledsen har jag blivit så nu sa jag till mig själv att nu orkar jag inte med mig själv snart och jag sa till mig på skarpen att nu får jag gå till doktorn, och då tänkte jag att då får jag göra det då när jag sa det till mig själv på skarpen sådär, jag får gå till doktorn helt enkelt och nu är jag alltså här. Och nu är min fråga, hur skall jag placera mina pensionspengar?

[Filip pausar i sin monolog.]

Filip:
Finns det några bra fonder? Hur har du gjort?
Acke:
Ja, det där är väl en fråga mer för ekonomer kanske?
Filip:
Vet doktorn varför det heter ekonomer?
Acke:
Nej, det har jag inte tänkt på.
Filip:
För att dem är ett eko av varandra allihopa.
Acke:
Ja, vi skall bara köra den här patienten till en ledig sal, så kommer jag sen.
Filip:
Varför är det så lite folk här på sjukhuset?
Acke:
Ja, eh, jag vet inte, det är väl samhällsutvecklingen, rationaliseringar, expansion.
Filip:
Vet doktorn vad expansion betyder?
Acke:
Ja, det tror jag allt.
Filip:
Expansion betyder före detta pension.
Acke:
Som sagt, jag är strax tillbaka.
Filip:
En apa, som skalar en banan, är inte det ett skaldjur?
Acke:
Nej, det tror jag inte att man kan säga.
Filip:
Hade jag sagt krabba hade jag vunnit.
Acke:
Vunnit vadå?
Filip:
Jag vet inte, men det var en telefontävling på lokalradion i morse. Jag hade vunnit en t-shirt eller en mercedes eller nåt. Om jag hade sagt krabba.
Acke:
Men du sa apa?
Filip:
Jao.
Acke:
Ja, som sagt, jag är strax tillbaka.

[Acke och Peggy kör iväg med Vilhelm sittandes i sängen.]

Vilhelm:
Skall jag inte undersökas först doktorn?
Acke:
Det kan du göra själv sen när du blir ensam.
Filip:
Vad skall jag göra medan jag väntar?
Acke:
Ja inte vet jag, sjung en sång.

[Acke går av scenen. Kvar står Filip och tittar sig omkring.]

Filip:
Jaha, kanske det.

[Filip sjunger Min bostad.]

 


Tillbaka till huvudsidan