Småfiskarvalsen

Från "Allsång på Skansen".

Denna låt skrev Claes i mitten på 70-talet och försökte sälja till Hagge Geigert som inte ville ha den.

Text: Claes Eriksson


Jag sitter på min brygga nere vid min båt,
och sjunger för mig själv en sorgsen liten låt,
om nåt som inte går att göra nånting åt,
för oss som bor i Mollesund.

Varenda fiskare har kastat sina nät,
och dom som inte haft för ont i ena knät,
har flyttat till nån ort som lär vara mera tät,
och fisken har fått röda hund.

Jag undrar allt hur det ska gå med mig jag är den siste fiskargubben jag.
Och jag får bara skräp varenda gång jag fiskar, vet ni vad jag fick idag?

Jo, en förgiftad torsk som var besprutad.
En från hälsovården som var mutad.
Och en lutfisk alltför dåligt lutad.
Och jag fick en nypa salt.
En ansjovis som var konserverad.
Och en räka fastän importerad.
En moped förvisso felparkerad.
Och en hummer som var halt.
En bläckfisk utan bläck.
En ål som dött av skräck.
En gammal tub med kaviar.
Och krabbor utan klor.
Och snorgärs utan snor.
Ett mycket sällsynt exemplar.
Och en förfärligt massa gamla alger.
En bukett med vissna små konvaljer.
En kartong med militärdetaljer.
En forell, en onormal.
En och annan sill som lukta eter.
En otroligt massa små maneter.
Som var gjorda utav polyeter.
Och en haj som var oval.

Ja, detta är väl vad jag brukar få i trålen varje gång jag ger mig ut.
Så det förefaller som om havets alla läckerheter snart är slut.
Och vi som fiskar blir ju bara färre, det blir alla fiskar med dessvärre.
Så man undrar ju hur har vår herre, tänkt sig att det här ska bli.
Alla fiskare har tvingats flytta in till stan och blivit helt förbytta.
Där har dom fått börja göra nytta på nån viktig industri.

Ja, där står dom och gör bilar ingen kör, och kläder som är allt för små.
Jätte trånga jeans till folk som inte finns och skor som sitter på platå.
Ja, sånt vi inte kan vara utan, nyttigt för den svenska hårdvalutan, det är lika bra man skrotar skutan.
Ingen köper fisk idag.
Nu när det finns gott om tårnedåer, oxfilé och biff och entrecoter, är det meningslöst att pracka på er
fisk som inte ni vill ha.

Ja, det verkar som vi så småningom, hamnar i ett slags system.
Där lyx och överflöd får alla understöd och fisket blir ett stort problem.
Där ingen längre vet hur torsk hanteras, där vittling inte längre kan serveras.
Där sill och räkor måste importeras, och ingen vet vad kolja är.
Där Bohuslän har blivit ett mausoleum, och fiskekyrka blivit ett museum, där fiskar visas blott vid jubileum.
Men då vill inte jag vara med.


Tillbaka till huvudsidan