Huvudtext

Axel Hansson, stins: Anders Eriksson

Ernst Ivarsson: Jan Rippe

Gerhard Vilén, byråchef: Claes Eriksson

Sören Skårberg, tågklarerare: Knut Agnred

Harry Jernfeldt: Peter Rangmar

Rosa Flodqvist, bragdmamma: Kerstin Granlund

Teddy Roos, gigolo: Per Fritzell

Mona Hansson, stinsfru: Kerstin Granlund

Stellan Larsson, polis: Per Fritzell

Jerry Kopp: Claes Eriksson

Jerry Kopps första kärlek: Kerstin Granlund

Harry Jernfeldts pappa: Peter Rangmar

Bror-Ivar Lunne, pastor: Per Fritzell

Gerhards sekreterare: Kerstin Granlund

Emilio, italienare: Knut Agnred

Angelo, italienare: Per Fritzell

Torgny Assarsson: Per Fritzell

Rigmor Assarsson: Kerstin Granlund

Jack Silverdal: Per Fritzell

Göte Kola: Knut Agnred

Sven Sidney, konstnär: Peter Rangmar

Rafael, assistent: Jan Rippe

Rudolf, staty: Per Fritzell

På de ställen jag inte riktigt har kunnat tolka meningar eller ord, eller är riktigt säker på vad de säger har jag satt dit (?).


[Filmen börjar med texten:]

”Det är lättare att riva ner en järnvägsstation, än att riva upp ett politiskt beslut.”

                                                         G. Vilén

                                                        Byråchef

[En man trycker på sin telefon och ser irriterad ut. Det är en svart ”petmoj” där man snurrar runt siffrorna. Mannen rotar fram några papper och lägger i sin portfölj. Han tar sin jacka från sin stol. Det står ”SJ” på ryggstödet. Han lämnar sitt kontor och skylten på dörren till kontoret avslöjar att han är byråchef på SJ och heter Gerhard Vilén.]

[I nästa bild får man se en gul stationsbyggnad. En annan man, Ernst, med en tårtkartong går in på stationen. Där inne ser han sig omkring när högtalaren sätts på:]

Högtalarröst (Axel Hansson):
Hallå hallå! Norrgående tåg från söder med ordinarie ankomsttid 9.11, ordinarie avgångstid 12.13 beräknas inkomma 14.15 för omedelbar avgång 16 och 17 också… nu sa jag fel här. Hallå hallå…? Va? Har jag telefon? Jaha, hallå? Hej, vad vill du? Nej, jag sa aldrig att du var fet! Jag sa att en ko va smalare! Ja, men de e la inte samma sak! Det finns la smala kor. I Indien! Ja men va inte arg, jag menar inte så, du e jättesmal! Du, jag måste sluta nu. Hejdå älskling! Vi slutar nu. Puss. Puss sa jag.

[Gerhard Vilén kommer in på stationen med bestämda steg.]

Högtalarrösten (precis när Gerhard passerar Ernst):
PUSS!

[Gerhard stannar upp och tittar på mannen. Sedan går han in på kontoret.]

Högtalarrösten:
Hallå hallå. Tåget är fruktansvärt föresenat. Mm, tack!

[Sören kommer ut från ett rum på övervåningen inne på stationen och sjunger Sörens sång. I sången presenteras alla skådespelare.]

[Axel Hansson kommer ut från kontoret med en kärra. På kärran ligger en stor tygsäck. I väntsalen befinner sig nu Ernst, Harry och Sören.]

Axel:
Välkomna hit till stationen. Det är jag som är stins här. Axel Hansson heter jag. Det är så att tåget är försenat, vi ber hemskt mycket om ursäkt för detta men vi ska försöka ta hand om er så gott vi kan.

[Ur säcken hörs några ynkliga gnäll och Axel rusar fram och slår på den med sin stins-”skylt”.]

Axel:
Vi har allt gått… Vi har alla gått igenom…

[Axel slutar slå, när han upptäcker att en kvinna står framför honom. Säcken har tystnat.]

Axel:
Vi har alla gått igenom SJ’s charmskola så det här ska nog gå bra. Ni undrar vart tåget har tagit vägen, och det undrar jag också faktiskt. Det är försenat, så mycket vet jag. Nedfallna träd kan det vara! Rubbad räls, slipersbortfall (?), det kan va mycket. En gång glömde lokförarn att han skulle hit, bara en sån sak!

Se er gärna omkring här på stationen medans ni väntar. Den är gammal, byggd 1909. En del tycker det är konstigt att han byggde jugendstil, men det kan jag nog hålla med om faktiskt…

[Säcken börjar jämra sig igen, och Axel ger den en ny omgång slag, men slutar när han känner sig uttittad.]

Ernst:
Är det nån i säcken?

Axel:
Det tror jag inte.

Ernst:
Det tror jag.

Axel:
Nä, det skulle jag ju ha märkt i så fall.

Ernst:
A men den rörde ju sig!

Axel:
Gjorde den det?

Ernst:
Ja, ni slog ju på den!

Axel:
Ja, DÅ rörde den på sig, ja!

Ernst:
Varför slog ni på säcken?

Axel:
Det är klart den rör sig när man slår på den.

Ernst:
Amen, varför slog ni på den?

Axel:
Den va… smutsig!

Ernst:
Smutsig?

Axel:
Ja, det ingår i stinsuppgifterna numera att piska alla säckar så dom inte lortar ner i godsfinkerna. Det är nytt nu sen dom här säckpiskarna försvann.

Ernst:
Säckpiskarna?

Axel:
Ja, det va en gammal fin yrkeskoré. Min bror var säckpiskare, hans bror var säckpiskare. Ja, dom var säckpiskare allihopa, flera generationer bröder, bortåt, bakåt… Men nu är dom borta allihopa så nu jag piska alla säckarna här…

Ernst (till Rosa):
Så inte ni också att säcken rörde sig?

Rosa:
Nä, jag såg ingenting. Absolut inte. Vad skulle jag ha sett? Herregud, jag har ju knappt vart här inne.

[Rosa går ut från stationen.]

Ernst (till Harry):
Ursäkta, men såg ni att säcken rörde sig förut?

Harry:
Nej, jag har inte sett någonting.

Axel:
Nä, nu måste vi ut och vinka. Det kommer en rälsbuss snart, ursäkta mig.

Ernst:
Nä jag tycker ni ska öppna den där säcken!

Axel (ropar) :
Sören!

Sören (tittar upp från sitt målande):
Ja…

Axel:
Kom hit!

[Sören kommer fram till Axel.]

Axel:
Inte har väl du sett den här säcken rör sig?

[Axel blinkar ”diskret” till Sören.]

Sören:
Nä.

Axel (till Ernst):
2-1!

Ernst:
Jag kräver att ni öppnar den här säcken!

Axel:
Ni vill inte ha nånting att dricka medans ni väntar? Kaffe, öl, juice, vodka, läsk, mjölk, kakao, vatten, T-sprit, Rödsprit, K-sprit, ja vad ni vill!

Ernst:
Jag vill veta vad som finns i den säcken!

Axel:
Vad sägs om en glad sång? Det piggar alltid upp. Joppedidejdidejda, joppedi joppeda!

Axel (till Sören):
Kör in säcken i skrubben!

Ernst:
Jag kräver att ni öppnar den här säcken!

[Axel och Sören sjunger Tågtokig]

Ernst:
Jag vill tala med er!

Axel:
Jag har ingen expeditionstid nu!

Ernst:
Nä, men det har jag!

[Axel springer in på kontoret med Ernst efter sig. Dörren till skrubben öppnas och ut hoppar Gerhard Vilén, inuti säcken så att bara huvudet sticker ut. Han hoppar fram till Harry som sitter och läser tidningen.]

Gerhard:
Hjälp! Hjälp!

Harry:
Ja, just det…

Gerhard:
Herregud, ser du inte att jag behöver hjälp? Jag är bunden, nedstoppad i en säck, instängd i en skrubb, jag behöver hjälp! Det här inte klokt, tror du det är nån jävla videofilm?

[Gerhard ger upp med Harry och hoppar mot Rosa som precis kommit in med några paket.]

Gerhard:
Hjälp! Hallå! Jag har blivit överfallen! Jag behöver hjälp! Hallå… Här är jag! Hallå! Detta kan ju inte vara sant!

[Rosa ignorerar Gerhard och skyndar ut. Gerhard hoppar fram till Sören som sitter och fernissar en bänk.]

Gerhard:
Ingen ser mig, ingen hör mig, ingen bryr sig om mig. Var och en sköter sitt, när den fulländade asocialdemokratin… Hjälp mig!

Sören:
Varför sitter du i den där säcken?

Gerhard:
Jag har ingen aning! Fråga din hysteriska kollega där inne.

Sören:
Axel?

Gerhard:
Ja.

Sören:
Om Axel har stoppat ner dig i en säck så finns det väl nån mening med det.

Gerhard:
Man behandlar inte en byråchef vid Statens Järnvägar på det här viset!

Sören:
Varför inte det?

Gerhard:
Det är oförsvarligt!

Sören:
Axel vet nog vad han gör.

Gerhard:
Försvarar du honom!?

Sören:
Jag har ofta suttit i säck!

Gerhard:
Vaddå?

Sören:
Jaja, du ska vara glad att du inte fick cykelstraffet!

Gerhard:
Vad är det?

Sören:
Man får cykla fyra mil, utan sadel, ovanpå rälsen, framför tåget!

Gerhard:
Det är ju sinnessjukt!

Sören:
Axel är bra om man inte retar honom!

Gerhard:
Jag har bara framför ett meddelande till honom, ett beslut taget i demokratiskt ordning.

Sören:
Han tyckte väl inte om det!

Gerhard:
Tänker du hjälpa mig eller inte!?

Sören:
Fernissningen måste ju bli klar!

[Axel kommer ut från kontoret, släpandes på en avtuppad Ernst.]

Gerhard:
Titta här! Här kommer han med ett nytt offer! Hur länge ska ni låta den här dåren hålla på? Varför gör ni ingenting, det är ofattbart! Han är psykopat, vandal, terrorist, ligist!

[Axel lägger Ernst på en bänk i väntsalen.]

Axel:
Jag är stins!

[Axel puttar omkull Gerhard och drar honom mot skrubben igen.]

Gerhard:
Släpp mig omedelbart!

Axel:
Du måste lära dig att man behandlar inte folk hur som helst!

Gerhard:
Ska JAG lära mig det!?

Axel:
Vi kan inte ha det så här i samhället med en massa små glappkäftade farbröder som farbror Gerhard överallt.

Gerhard:
Jag vägrar acceptera den här behandlingen!

Axel:
Nu ska Gerhard vara tyst och sova på saken och betala svit sen!

Gerhard:
Aldrig i livet!

[Axel stänger och låser skrubben och äter upp nyckeln. Rosa och gigolon kommer in.]

Axel:
Oj, det var ingen dålig laddning det här.

Rosa:
Nä, det ska skickas till mina barn alltihop.

Axel:
Jaja, barn blir aldrig vuxna i mammas ögon, eller hur?

Rosa:
Jaa, det där begriper inte ni karlar. Det kallas för modersinstinkt!

Axel:
Jasså…

[Rosa sjunger Bragdmamma. I sången vaknar Ernst till liv. Efteråt går Harry bort till en telefon och ringer någon. Ernst går fram till Sören och tror att han pratar med honom, men i själva verket hör han bara vad Harry säger i telefonen.]

Ernst:
Hej.

Harry (talar i telefonen):
Hej.

Ernst:
Får jag fråga en sak?

Harry:
Vadå?

Ernst:
Du vet inte vad som hänt?

Harry:
Tåget är försenat.

Ernst:
Jo jo, det har jag också förstått, men du vet inte vad som hände här alldeles nyss?

Harry:
Hur skulle jag kunna veta det?

Ernst:
Jag tänkte att du kanske observerat ett och annat när du satt här och arbetade.

Harry:
Det har jag verkligen inte gjort.

Ernst:
Nehe, ja jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag kom och störde.

Harry:
Nu är du ju oförskämd!

Ernst:
Är jag det?

Harry:
Ja, tänk om jag skulle tjata på dig!?

Ernst:
Vadå, jag tycker inte jag har tjatat direkt.

Harry:
Det tycker du inte?

Ernst:
Näe.

Harry:
Men det tycker jag!

Ernst:
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag har faktiskt fått en bula i huvudet!

[Ernst visar bulan i huvudet för Sören]

Harry:
Det skiter väl jag i!!!

Ernst:
Jaså, jaha förlåt så mycket då.

Harry:
Nu tycker jag vi slutar upp med det här.

Ernst:
Ja gärna för mig.

Harry:
Det var inte meningen att bli så arg.

Ernst:
För all del.

Harry:
Förlåt.

Ernst:
Äh, det gjorde inget.

[Ernst börjar gå därifrån]

Harry:
Ja men säg nåt då för fan, jag har ju bett om ursäkt!

Ernst:
Men det gjorde inget, det är säkert!

Harry:
Ska jag behöva slicka skosulorna på dig?

Ernst:
Nej absolut inte, det gjorde inget sa jag ju.

Harry:
Jag vill inte prata med dig längre!

Ernst:
Nej jag ska gå härifrån, hejdå!

[Han går]

Axel (till Sören):
Är du inte färdig med den där bänken snart?

Harry:
Fy fan vad du tjatar, gå och dränk dig!!

[Harry lägger på luren.]

Axel (till Sören):
Va sa du?

Sören:
Det...vet jag inte...

Axel:
Skulle jag gå och dränka mig sa du?

Sören:
Ja, varför inte? Eller släng dig i väggen eller nåt?

Axel:
Ja, du och din humor! He…

Harry:
Hördudu, får jag fråga en sak…

Axel:
Ja…

Harry:
Ja, när kommer det där tåget!?

Axel:
Ja, det vet jag inte riktigt än, men vi har börjat leta här nu så det är inte långt borta…

Harry:
Du…

[Harry lägger sin portfölj på golvet, ställer sig på den och sjunger Harrys sång. Efter den låser Axel in sig på kontoret.]

Sören:
Axel, var finns det mer fernissa?

[Axels fru Mona kommer in på stationen.]

Mona:
Axel! Varför svarar du inte i telefon? Axel! Men varför har du låst in dig Axel!?

Sören:
Axel! Var finns det mer fernissa?

Mona:
Men vad är det med han?

Sören:
Inte vet jag!

[Ernst kommer tillbaka med en polis i släptåg.]

Mona:
Axel, varför har du låst in dig? Vad är det med dig axel? Varför svarar du inte i telefon?

Ernst:
Hur kommer det sig att jag har en bula i huvvet?

Stellan:
Är det sant att ni har en man inlåst i den där skrubben?

[Axel kommer ut från rummet på övervåningen.]

Axel:
Vad kallas med ett franskt ord en kastrerad egyptier som bakar paj? Vem uppfann Hepstars? Hur tjock är en vattenpolomålvakt? När går tåget över Stora Bält? Hur många var de tre musketörerna?

Mona:
Men vad är detta?

Axel:
Trivial Pursuit, Kvitt eller Dubbelt, omöjliga frågor som söker svar.

Ernst:
Hur kommer det sig att jag har en bula i huvet?

Axel:
Det är ingen bula, du ser ut sån.

Ernst:
Hur kommer det sig att jag har en bula i huvvet sa jag.

Axel:
Hur kommer det sig att du har ett huvve' över huve' taget?

Mona:
Varför svarar du inte i telefon?

Axel:
Därför att det inte ringer.

Mona:
Ja, men när jag ringer.

Axel:
Därför att jag inte hör vem det är som ringer förrän jag har svarat, och då är det för sent.

Stellan:
Är det sant att ni har en man i en säck inlåst i den där skrubben?

Axel:
Både ja och nej. Det finns en man, ja. Inlåst, ja. I en säck, ja. I den där skrubben, ja. Men egentligen så är det ingen man, det är en höna. Och det är ingen säck, det är en elefantkondom. Och det är ingen skrubb, det är en bordell. Och han är inte inlåst, han är där frivilligt.

Stellan:
Menar ni att en höna skulle ta på sig kondom och gå på bordell frivilligt?

Axel:
Precis, exakt så menar jag.

Stellan:
Ja, jag kan inte se nåt kriminellt i det.

Axel (pekar på polisen):
Vem e han?

Ernst:
Han är här på in inrådan.

Mona:
Men vad har du gjort Axel?

Axel:
Ingenting!

Ernst:
Han har låst in en man i den där skrubben.

Stellan:
Men han sa ju att det var en höna…?

Ernst:
Han ljuger naturligtvis!

Stellan:
Vi kanske ska ta oss en titt i den här skubben.

[Stellan går bort till skrubben. Axel följer efter.]

Axel:
Onödigt! Det går inte, det går inte, det är låst!

Stellan:
Ja, men då går det väl att låsa upp?

Axel:
Jag har ätit upp nyckeln!

Stellan:
Ätit upp?

Axel:
Ja, [till Mona], du skickade ju inte med nån lunch idag.

Mona:
Ja fattas bara, så som du skrek och svor imorse.

Axel:
Men vi har ju kommit överens om att vi ska älska varandra i lust och nöd!

[Harry kommer in och går med bestämda steg mot Axel som sätter sig på en bänk.]

Harry:
Ursäkta mig, men när kommer det där förbannade tåget!?

Ernst:
Ja, just det. När kommer tåget?

Axel (ynkligt):
Om fem minuter – en timme…

Harry:
Ni kan inte säga det mer exakt?

Axel:
Jo, 14:27.

Harry:
Kommer det då?

Axel:
Nä, men jag kan inte säga det mer exakt!

Ernst:
Det pågår nåt väldigt skumt på den här stationen.

Axel:
Vi har börjat med flextid. Tågen kommer och går precis när passagerarna önskar. När vill ni åka?

Harry:
Omedelbart!

[Axel reser sig från bänken.]

Axel:
Näj näj, inte flextid. FLAXtid menar jag. Har man tur kommer tåget. Kom Sören!

Harry (till Stellan):
Är ni polis?

[Stellan kollar på sin uniform och ler stolt.]

Stellan:
Ja.

Harry:
Jag menar ni har inte tagit på dig den där uniformen för att slippa betala böter när du parkerar fel?

Stellan:
Nä, jag är polis.

Harry:
Då tycker jag du ska se till att det här tåget kommer hit omedelbart! Jag har nämligen biljett! Och kommer inte jag i tid blir det inte roligt för svenskt näringsliv! Sss! Satans järnvägar!

[Harry sätter sig på en bänk med sin tidning.]

Axel:
Ursäkta, vi måste be er lämna lokalen, vi ska göra ett gasutsläpp!

Sören:
GAS GAS!!

[De schasar ut folket från väntsalen, men Harry sitter kvar.]

Axel:
Det gör vi varje torsdag i början av veckan och då ska lokalen vara tom!

[Stellan går ut, men tittar in igen.]

Stellan:
Vad är det för gas ni ska släppa ut?

Axel:
Ja det är alla möjliga sorter. Helium, syre, vanilj, logement, pissoar, lakrits, alltihop!

Stellan:
Det har jag aldrig hört tals om att man gör.

Axel:
Nä, det är nytt från den förste!

Stellan:
Första vaddå?

Axel:
Den förste som gjorde det!

[Harry reser sig argt mot Axel.]

Harry:
Det där tror jag inte ett ögonblick på!

Axel:
Nähä, då får vi hitta på nånting annat!

[Stellan kommer in igen.]

Stellan:
Nä, jag trodde inte heller på det…

Mona:
Vad konstig han e!

Stellan:
Är han konstigare än vanligt?

Mona:
Ja, han är alldeles förvirrad. Han äter inte, han sover inte, han svarar inte i telefon. Svarar han så gör han det jätteknepigt.

Stellan:
Hurdå?

Mona:
När det ringer så KASTAR han sig på telefonen, och så lyfter han sakta försiktigt upp luren och tittat in i den underifrån och så säger han ”jag ser sig allt din tvestjärt!”. Och så lägger han på.

Stellan:
Underligt!

Mona:
Ja, och så får han brev som han vägrar hämta ut. Det här va, det kom med ett bud imorse.

[Mona tar fram ett kuvert, men Axel rusar fram och river sönder det.]

Axel:
Det här är inget brev, det är… confetti!

Axel och Sören:
Jingle bells jingle bell, jingle all the way! Jingle bells jingle bell, jingle all the way!

[Axel och Sören dansar in på kontoret.]

Stellan:
Vi får nog ta oss en titt i den där skrubben.

[Han går bort till skrubben där Ernst står och tittar in genom nyckelhålet.]

Ernst:
Men det är ju låst!

Stellan:
Lugn, det här är vi poliser experter på.

[Stellan gör två tappra försök att slänga sig på dörren men gör mer skada på sig själv än dörren och grymtar till lite.]

Stellan:
Det va märkvärdigt!

[Då slängs dörren upp och Stellan kläms bakom den. Ut kommer Axel släpandes på en säck.]

Axel:
Jaha, ni skulle hämta en säck, eller hur?

Ernst:
Jamen öppna då, de e en männ’ska här i!

Stellan:
Nu öppnar vi den här säcken!

[Polisen tar upp en kokosnöt ur säcken.]

Stellan:
Såg han ut sån?

Ernst:
Han har förvandlats!

Axel:
Vilket trick!

Mona:
Jamen vad hade ni väntat er?

Axel:
Fången på Alcatraz!

[Samtidigt smyger Sören förbi iklädd tomtemask bakom dem, ut från skrubben och in på kontoret. På ryggen har han den rätta säcken.]

Ernst:
Ja, de e fel säck naturligtvis!

[Han går in i skrubben.]

Ernst:
Titta här, här är han! Jag visste det hela tiden! Titta här nu när sanningens ögonblick kommer!

[De öppnar säcken, och i säcken är en docka av en man.]

Axel:
Det är ju Bertil!

Ernst:
Vaddå Bertil?

Axel:
Sörens farfar!

Mona:
Han är ju död!

Axel:
Nä, han är uppstoppad!

Ernst:
Uppstoppad?

Axel:
Ja, vi brukar ha honom i biljettluckan när det är mycket att göra.

[Axel bär bort Bertil och sätter honom i biljettluckan och sätter på honom en hatt.]

Axel:
Som vi har letat Bertil! Sätt dej nu här och håll ögonen öppna. Det kan ju komma en kund. Jävvla värmlänning!

Stellan (till Ernst):
Nä, nu måste vi reda ut det här. Ni påstår alltså att den där mannan har slagit er i huvudet, stoppat ner er i en säck och låst in er i den där skubben?

Ernst:
Nä, inte jag. En annan man.

Stellan:
En annan man har slagit er i huvudet?

Ernst:
Nä, den här mannen har slagit en annan man i huvudet och stoppat ner honom i en säck.

Stellan:
Men varför har ni då en bula i huvudet?

Ernst:
Därför att han har slagit mig i huvudet också!

Stellan:
Vem då?

Ernst (pekar på Axel):
Den här mannen.

Stellan:
Men det var ju en annan man!

Ernst:
Han har slagit en annan man också, men honom har han stoppat ner i en säck!

Stellan:
Och nu är ni upprörd över att han inte stoppat ner också i en säck?

Ernst:
Näj, jag är upprörd över att han har slagit mig i huvudet!

Stellan:
Vem då?

Ernst (pekar på Axel):
Det här mannen!

Stellan:
Nä, men det var ju en annan man…

Ernst (irriterad):
Det var en annan man också!

Stellan:
Alltså ni (pekar på Ernst) är upprörd över att han (pekar på Axel) har slagit er (pekar på Ernst) i huvudet och stoppat ner er (pekar på Axel) i en säck?

Ernst:
Näj!!

Stellan (tittar på Mona):
Men hur kommer ni in i bilden?

Mona:
Ja, jag är hans hustru.

Stellan:
Det var intressant! Hur länge har ni varit gifta?

Mona:
I 18 år.

Stellan:
Har ni barn under 16 år som före den första november förra året bodde i hemmet?

Mona:
Ja…

Stellan:
Nu börjar det likna nåt! Följ med allihopa så går vi till stationen och skriver en rapport.

Axel:
Vi e ju på stationen!

Stellan:
Polisstationen förstås!

Axel:
Jasså, jaha… Kom Sören, det gäller dig också detta!

Sören:
Fernissningen måste ju blir klar… först!

[Jerry kommer in på stationen och sjunger Jerrys tunga sång för Sören och Harry. När han är klar ställer han sig vid biljettluckan där Bertil sitter. Han knackar på rutan några gånger, och Harry flinar lite åt honom.]

Harry:
Du…

[Jerry vänder sig mot Harry och börjar klappa sig på magen.]

Jerry:
Hör du vilken sång det e?

Harry:
Nä, det gör jag nog inte…

Jerry:
My way!

[Jerry vänder sig om och börjar knacka på rutan igen.]

Harry:
Du…

Jerry:
Va e de?

Harry:
Ja, kom hit…

Jerry:
Varför de?

Harry:
Kom hit lite!

[Jerry går fram till bänken som Harry sitter på. Harry reser sig upp.]

Harry:
Sätt dig!

[Jerry sätter sig och Harry står upp framför honom.]

Harry:
Du e rätt tuff va?

Jerry:
Så in i helvete!

Harry:
Vart ska du åka då?

Jerry:
Someplace where I get room!

Harry:
Har du biljett?

Jerry:
Nä.

[Harry tar fram en bild på ett slott med grön natur och blå himmel och håller upp för Jerry.]

Harry:
Här får du plats!

Jerry:
Amen vilken häftig biljett!

Harry:
Ja, du kan få köpa den. De e halva priset, 200 spänn!

Jerry:
Okej då, men varför de?

[Jerry tar fram pengar.]

Harry:
Jo du förstår, en gång när jag var 12-13 år sådär, så tog min pappa in mig i ett rum. Där klädde han av mig naken och så tittade han länge på mig. Sen sa han allvarligt:

[Följande illustreras svartvitt.]

”Nu har du blivit så gammal att det är en sak du måste lära dig min son.” Så tände han sin pipa. Vet du va han sa?

Jerry:
Nä…

Harry:
“Akta dig jävligt noga för countrymusik!”

[Tillbaka i färg på stationen.]

Harry:
Fattar du?

Jerry:
Nä…

Harry:
Det finns inga som e så lättlurade som dom som gillar country!

[Harry tar pengarna från Jerry.]

Jerry:
Va löjligt!

Harry:
Ja, men så sa han i alla fall. Och kom inte och säg att jag inte varnade dig!

[Harry går ut från väntsalen.]

Jerry (till Sören):
Va menar han?

Sören:
Att du e lurad.

Jerry:
A vaddå, e de nåt fel på biljetten eller?

Sören:
Det är ingen biljett, det är ett vykort!

[Jerry tittar på ”biljetten” och inser sitt misstag.]

Jerry:
NÄJ!

[Jerry springer ut från stationen, men ser inte Harry som sitter runt hörnet och läser tidningen.]

Jerry:
Ööh! Vaddå country!?

[Nu kommer Axel, Ernst och Mona tillbaka från polisstationen, småspringande i ett led i ovan nämnda ordning.]

Mona:
Men vad e de som pågår Axel?

Ernst:
Han slår ner folk, stoppar dom i säckar och låser in dom.

Mona:
Är det sant Axel?

Ernst (lyfter på hatten):
Titta på min bula här, den har han gjort!

Mona:
Nämen har du det Axel?

Ernst:
Det finns en man i en säck här nånstans, det vet jag!

Mona:
Gör det det Axel?

Ernst:
Ja, det gör det. Jag har ju själv sett honom.

[Axel stannar plötsligt och tar fram en sedel som han håller fram till Ernst.]

Axel:
Här har du tio spänn, gå och köp dig en glass.

Ernst:
Jag vill inte ha nån glass!

Axel:
Vill du ha en bula till i huvvet?

Ernst:
En liten vaniljpinne skulle kanske sitta fint…

[Ernst springer fult bort till en liten kiosk.]

Ernst:
En liten vaniljpinne tack.

[Inne på stationen igen. Axel och Mona kommer in.]

Mona:
Men vad är det som pågår här Axel?

Axel:
Ingenting! Du, sätt dig nu här, lugnt och fin. Och så blunda. Håll för ögonen, så där ja. Och så räknar du till… hundra!

[Axel sätter Mona på en bänk och drar in Sören på kontoret.]

Axel:
Kom Sören!

[Harry kommer in på stationen igen och sätter sig på en bänk som står ”rygg-i-rygg” med Monas bänk.]

Mona:
Vad gör du Axel? Va? Ska du skrämmas? Nää… Ja men du vet ju att jag inte klarar det! Du vet ju att jag kissar på mig då! Jamen hur länge ska jag behöva sitta här Axel!?

[Harry ska precis knacka Mona på axel, när Axel och Sören kommer ut från kontoret med Gerhard i säcken.]

Gerhard:
Släpp ut mig sa jag!

Axel:
Du kan inte bara komma hit och lägga ner stationen utan förvarning!

Gerhard:
Det kan vi visst!

Axel:
Nu är du dum Gerhard!

Gerhard:
Annars blir det bara en massa onödig opinion!

Axel:
Den här stationen är värdefull och innerligt lönsam!

Gerhard:
Det spelar ingen roll, den ska läggas ner. Hörde du det? Läggas ner, läggas ner, läggas ner, läggas ner…

[Axel stänger in Sören och Gerhard i skrubben.]

Harry (irriterad):
Vad i helvete håller ni på med!?

Axel:
Hör du vad han sa?

Mona (som fortfarande sitter på bänken med händerna för ögonen) :
Hur länge ska jag sitta så här Axel?

Harry:
Va håller ni på med frågade jag!

Axel:
Du hörde inte vad han sa va?

Harry:
Det enda som intresserar mig, de e när tåget kommer!

Axel:
Jamen de e bra!

Harry:
Jamen, när kommer tåget då!?

Axel:
Jag vet inte. Sätt dig nu här och håll för ögona’ så kommer tåget när som helst!

[Harry gör först som Axel säger, men reser sig sedan argt upp.]

Harry:
Håll mig utanför era korkade lekar!!

[Mona släpper händerna och reser sig.]

Mona:
Nä, där ser du Axel! Du pratar alltså inte med mig längre!

[Mona rusar gråtande in på kontoret.]

Axel:
Men gå inte in där och böla och spill mascara överallt!

[Sören kommer ut från skrubben.]

Sören:
Är stationen nedlagd!?

[Axel hyssjar åt Sören så att Harry inte ska höra. Han drar med sig Sören en bit bort.]

Axel (viskar) :
Javisst. Vi skiter i det nu. Vi jobbar på som vanligt!

Sören:
Jamen.. får vi.. inga mer tåg!?

Axel:
Nä.

Sören:
Men det går väl inte?

Axel:
Ja vi får hålla färgen tills vi kommer på en lösning!

Sören:
Jamen om det inte kommer några mer…

[Sören avbryter sig när en man försiktigt kliver in på stationen.]

Mannen:
Pastor Bror-Ivar Lunne från Pingstkyrkan. Får jag se mig omkring?

Axel:
Javisst.

Sören (viskar till Axel):
Men om det inte kommer några tåg!

Axel:
Håll hoppets låga brinnande Sören!

Sören:
Det är ju omöjligt att sköta en station om det inte kommer några tåg!

[Sören går in på kontoret. Axel går fram till pastorn.]

Axel:
Vad letar du efter? Finns inte Gud överallt?

Bror-Ivar:
Jo, självfallet, men nu är jag här i mer profana ärenden.

Axel:
Jasså…

Bror-Ivar:
Jo, det är ju så att stationen är nedlagd och nu har vi i Pingstkyrkan fått ett anbud från SJ om att köpa stationen.

Axel:
Dom jävvlarna!!

[Pastorn ser förskräckt ut av svordomen.]

Bror-Ivar:
Ja… vi blev så glad så. Nu vill jag bara se om lokalen lämpar sig för våran verksamhet.

Axel:
Så Pingstkyrkan ska bara leka med tåg?

Bror-Ivar:
Nä, vi vill ha en ny gudstjänstlokal helt enkelt. Är det bra akustik här? OOH! Ja, det var inte så tokigt! Sen ville man på SJ att övergången skulle ske så smärtfritt som möjligt för eran del.

Axel (ironiskt):
Å, det var ju omtänksamt…

Bror-Ivar:
Ja, inte sant? Vi har faktiskt en syssla som kanske skulle passa er. Vad sägs om att bli vaktmästare hos oss?

[Axel ser mer och mer bekymrad ut.]

Bror-Ivar:
Ja, lönen är ju naturligtvis inte lika hög som den ni har nu, men å andra sidan så får ni ju den stora glädjen att jobba med nåt meningsfullt.

[Axel reagerar över pastorns sista med en lite arg blick.]

Bror-Ivar:
Är ni pingstvän?

Axel:
Nä, men jag är inte ovän med nån heller.

Bror-Ivar:
Nä, men ni tror väl på Gud?

Axel:
Nä.

Bror-Ivar:
Vad tror ni på då?

Axel:
Tåg.

Bror-Ivar:
Det var inte bra…

Axel:
Jasså?

Bror-Ivar:
Nä, det skulle underlätta om ni trodde på Gud…

Axel:
För vem då?

Bror-Ivar:
För oss.

Axel:
Är det för er skull man ska tro på Gud?

Bror-Ivar:
Nä…

Axel:
Eller ska man tro på er för Guds skull?

Bror-Ivar (ler) :
Nä, nu får vi inte fastna i en massa svåra religiösa resonemang här, Ja, vad säger ni om vårat förslag?

Axel:
Jo, jag ska tänka på det.

Bror-Ivar:
Det var väl det jag trodde.

Axel:
Så, nu har jag tänkt färdigt!

Bror-Ivar:
Oj, det gick fort!

Axel:
Ska ni riva den här stationen så får ni fixa en plats åt mig först!

Bror-Ivar:
A men det har vi ju gjort!

Axel:
I himlen!

Bror-Ivar:
Nä men det är inte fråga om att riva, de e frågan om att bygga upp!

[Dörren till skrubben öppnas och Gerhard hoppar ut, i säcken. Axel lägger snabbt sina händer över pastorns ögon.]

Bror-Ivar:
Men vad e de som händer!?

Axel:
Det är bara mina händer!

[Mona kommer ut från rummet från övervåningen och får syn på Gerhard i säcken.]

Mona:
Axel! Vem är han som hoppar där?

Axel:
Sören! Sören! Stoppa honom!

[Sören kommer ut från kontoret.]

Axel (till Bror-Ivar):
Ta det lugnt nu pastorn, jag visar er så fort ni pratar om att riva stationen, ni får inte göra det, jag e så känslig så mina ögon klarar inte detta… (?)

[Sören ställer sig och hoppar i takt med Gerhard framför honom.]

Gerhard:
Näj näj, näj, näj, näj…!!

Axel:
Hur går det Sören?

Gerhard:
Jag finner mig inte i detta längre!

Sören:
Vad ska jag göra Axel!?

Axel:
Ta över här!

[Sören kommer och tar över Axel.]

Sören:
Det är otäckt pastorn! Känsliga personer ombeds att se åt ett annat håll.

[Axel fångar Gerhard i luften i ett hopp.]

Gerhard:
Det här kommer stå er dyrt!

Mona:
Men vad håller ni på med Axel?

[Ernst kommer in på stationen, i dörren framför Gerhard.]

Ernst:
Titta där är ju han i säcken!

[Han pekar med sin vaniljpinne, som Gerhard får i munnen.]

Axel:
Sören! Be pastorn sjunga!!

[Axel bär in Gerhard i skrubben och Sören släpper pastorn. ]

Sören:
Sjung pastorn! Sjung, sjung… SJUNG!!

[Pastorn sjunger Axels visa vals.]

[En utomhusbild på stationen förvandlas till en svartvit bild i tidningen ”Svedum Demokraten”. Som rubrik står det ”Blir järnvägstationen ombyggd till bank? Tidningen ligger på ett skrivbord, som står på Gerhards kontor. Det knackar på dörren och hans sekreterare kommer in.]

Sekreteraren:
Gerhard, du har besök. Nähä… Han är tydligen inte här just nu, men varsågod och sitt ner där borta så kommer han säkert strax. Han är nog bara ute ett kort ögonblick.

[En liten gammal man kommer in på kontoret och sätter sig vid skrivbordet. I knät har han en stor svart väska.]

[Tillbaka på stationen. Ernst och Harry sitter i väntsalen. Dörren till skrubben öppnas och Gerhard kommer ut, med stinskläderna på sig. Ernst och Harry tittar efter honom. Dörren öppnas igen och Axel och Sören hoppar ut, iklädda säckar så att bara huvudet sticker upp. Axel hoppar på huk med fötterna ut ur två hål.]

Axel:
Såg du vart han tog vägen!?

Sören:
Näj!

Axel:
Vi måste ha tag i han!

Sören:
Hurdå?

Axel:
Å det var då förbannade säck! ÅÅH!

[Axel reser sig och hans ben sticker ut ur säcken.]

Axel:
Tar du den där vägen så tar jag den här!

[Axel springer upp några steg i trappan, men stannar och vänder sig sedan om mot Ernst och Harry.]

Axel:
Har ni sett en fet byråchef utklädd till stins? Jag menar, det var inte jag om gick förbi här alldeles nyss om ni trodde det…

Ni kanske undrar varför jag ser ut så här.. Ah, varför ska ni undra det förresten. Man får la se ut som man vill!

[Axel springer upp några steg till i trappan, men stannar igen.]

Axel:
Förresten, om det kommer in nån här medans jag är nedlagd och säger att stationen är borta så är det inte så. Och säger han att han ska bygga om restaurangen till station så är det fel. Hälsa från mig och säg att det blir ingen bank, eller pizzeria eller… bingohall!

[Axel springer vidare uppför trappan.]

Axel:
Och kommer det ett tåg så rör inte det förrän jag kommer! Och vad ni gör så prata inte med främmande herrar! Föreslår dom att ni ska gå med upp i skogen så gör inte det!

[Axel stänger in sig i rummet på övervåningen.]

[En röd cab kommer körande i hög fart till stationen. I den sitter de två bredaxlade italienarna Angelo och Emilio. De sjunger Pappa jag vill ha en italienare och sedan åker de.]

[Axel kommer inspringande på stationen, fortfarande med säcken på sig.]

Axel:
Det är ofattbart! Inte ett spår!

[Han kollar den tomma skrubben.]

Harry:
Finns det något som talar för att det här tåget kommer snart!?

Axel:
Ni har inte var’t ute och lyssnat?

Harry:
Nä, vaddå?

Axel:
Man kan lägga örat mot spåret så hör man om det kommer.

Harry:
Nä, det har vi ju inte gjort.

Axel:
Har ni ringt upplysningen?

Harry:
Nä.

Axel:
Städverket?

Harry:
Näj!

Axel:
Lokförarföreningen?

Harry:
Näj!

Axel:
Vad har ni gjort hela tiden?

Harry:
Vi har väntat!

Axel:
Jaha, så ni tror att en bara kan sitta med armarna i kors så kommer tåget?

Harry:
Ja, de e klart!

Axel:
Oj, oj, oj, oj…

Harry:
Vaddå, har ni börjat med självbetjäning?

Axel:
Får jag bara gå in och byta om? Ursäkta mig!

[Axel går in på kontoret, men lämnar dörren öppen. Harry kommer fram till kontoret.]

Harry:
Jag har ett ofattbart viktigt möte jag måste komma i tid till!

Axel (inne från kontoret):
Varför har jag ingen extra uniform?

Harry:
Hörde du det! Om inte jag kommer i tid till det mötet så blir det katastrof!

Ernst:
Jag ska hälsa på min syster, det är minst lika viktigt!

Harry:
Skulle din syster vara viktigare än mitt möte!?

Ernst:
Det har jag inte sagt!

Harry:
Det lät så!

Ernst:
Jag har inte sett min syster på ett halvår.

Harry:
Jag har aldrig sett din syster!

Ernst:
Det är inget fel på min syster!

Harry:
Det har jag inte sagt!

Ernst:
”Det lät så!”

Harry:
Vet du vad det här mötet betyder för mig?

Ernst:
Vet du vad jag betyder för min syster?

Harry:
Vet du vad jag betyder för svenskt näringsliv?

Ernst:
Vet du vad livslång vänskap betyder?

Harry:
Vet du vad chief executive officer betyder?

Harry:
Vet du vad hippopotumus betyder?

Harry:
Flodhäst!

Ernst:
Ja…

[Sören kommer in på stationen.]

Sören:
Axel, är du här? Axel!

[Axel kommer ut från kontoret iklädd en brottardräkt.]

Axel:
Ja ja , va e de? Jag tänkte åka direkt till brottningen efter jobbet.

Sören:
Varför snodde han dina kläder?

Axel:
Därför att jag hade gömt hans.

Sören:
Varför hade du gjort det!?

Axel:
För att han inte skulle smita.

Sören:
Det gjorde han ju ändå!

Axel:
I mina kläder ja!

Sören:
Är det inte lika bra att ge upp?

Axel:
Aldrig! Stationen är inte nedlagd, kom ihåg det!

[Ernst kommer fram till dem.]

Ernst:
Vem var han i stinsuniformen?

Axel:
Ingen aning!

Ernst:
Det var inte han som låg i säcken förut?

Axel:
Nä.

Ernst:
Vem var det då?

Axel:
Det var jag!

Ernst:
Jaja, men det var en till.

Axel (pekar på Sören):
Ja, Sören!

Ernst:
Det var en till.

Axel:
Jag kan väl inte hålla reda på alla som ligger i säckar i det här landet!

Harry:
Varför ser du ut på det där viset?

Axel:
Jag brottas…

Harry:
Med den kroppen?

Axel:
Nä, men en annan kropp. Vi är två när vi brottas.

Harry:
Vilken viktklass brottas du i då?

Axel:
Alla!

[Axel ställer sig in någon slags ”brottarpose”, ger Ernst en lätt smäll på kinden och lyfter upp honom.

Axel:
Haha! Ja, nu har jag honom, jaa…

Ernst:
Näjä!!

Axel:
Jag leder!

[Axel brottar ner honom på golvet. Harry kommer fram för att hjälpa till.]

Axel:
Kom Sören, jag får låna dina kläder!

Sören:
Men då har ju inte jag några!

Axel:
Äsch, det ordnar sig. In med dig!

[Axel och Sören går in på kontoret. Harry tar upp Ernsts tårtkartong som är något tillbucklad. Han ger den till Ernst och sätter sig bredvid honom på samma bänk.]

Harry:
Hur gick det med dig?

Ernst:
Jag fick inte riktigt grepp på’n!

[En man och en kvinna kommer på stationen, Torgny och Rigmor Assarsson.]

Torgny:
Det är ju jättefina lokaler detta för hembygdsmuseet.

Rigmor:
Ja, eller för föreningen.

Torgny:
Ja, eller för museet. Tänk om vi kunde få ta över allt detta.

Rigmor:
Ja... eller föreningen.

Torgny:
A eller museet. Här skulle vi kunna ha bautastenen!

Rigmor:
Eller flintan!

Torgny:
A, eller bautastenen tycker jag…

[Torgny går bort till andra änden i väntsalen.]

Torgny:
Här borta skulle vi kunna ha kranierna!

Rigmor:
Ja, eller runstenen.

Torgny:
A, eller kranierna tycker jag.

Rigmor:
Eller runstenen…

Torgny:
A... eller kranierna!

Här skulle vi kunna ha montrar med hår! Skägg från stenåldern här, kalufs från bronsåldern här, hästsvans från järnåldern här. Och här skulle vi kunna ha en burk med polisonger.

Rigmor:
Ska vi börja...?

Torgny:
Ja…

[Torgny ställer upp sig framför Ernst och Harry. Rigmor sätter sig på bänken bakom honom.]

Torgny:
Ja god dag god dag alla här. Ja… vi skulle vilja be att få göra lite reklam för allsångskvällen i Forngården ikväll. Vi sjunger allsång och så härmar vi djur. Jag kan groda…

[Torgny gör ett grodläte.]

Torgny:
Ja... den här allsångs- och djurhärmarkvällen, det är hembygdsföreningen som arrangerar den. Stöd förresten oss i hembygdsföreningen för vi fyller 80 år i år. Alltså, alla i föreningen fyller inte 80 år, utan hela föreningen gör det. Ni kan köpa våran grammofonskiva. Det är Rigmor och jag som sjunger på den. Fruktansvärt gamla skillingtryck sjunger vi hela tiden. Den heter ”Min far är död, min mor är också det, men min bror är dock i livet än”.

[Rigmor håller upp skivan och visar. Harry och Ernst ser måttligt roade ut.]

Torgny:
Vi ska be att få framföra en visa från den här skivan nu som heter ”Min broder och jag och polisen”, nedtecknad av Lort-Conny i bu eller bä. Vi vet inte riktigt…

[Torgny sjunger Min broder och jag och polisen.]

[Axel och Sören kommer ut från kontoret. Nu har Axel på sig Sörens kläder och Sören har brottardräkten.]

Axel:
Bråka inte nu Sören!

Sören:
Men jag känner mig fånig!

Axel:
Spring upp och leta fram nånting bland de kvarglömda kläderna då!

Sören:
Men det finns väl ingenting där!

Axel:
Titta, du kan ta Gerhards kläder. Jag ska hämta dom i skrubben här.

[Axel och Sören springer upp för trapporna och in på rummet på övervåningen.]

Ernst:
En annan brottare?

Harry:
Populär sport?

[Gerhard kommer tillbaka in på stationen och springer in på kontoret. Han har fortfarande stinskläderna på sig.]

Ernst:
En annan stins?

Harry:
Populärt yrke!

[Axel kommer ut från skrubben och springer upp för trapporna och in på rummet på övervåningen.]

Ernst:
Va inte det stinsen?

Harry:
Ja, men andra kläder!

Ernst:
Eller var det brottarn?

Harry:
Ja, med andra kläder!

[Gerhard kommer ut från kontoret och springer in i skrubben.]

Ernst:
Var inte det stinsen?

Harry:
Med samma kläder!

[Axel kommer ut från rummet på övervåningen och springer ner för trapporna och in på kontoret.]

Ernst:
Var inte det där stinsen?

Harry:
Det var ju brottarn!

[Gerhard kommer ut från skrubben och springer upp på övervåningen.]

Ernst:
A men det där måste ju va stinsen!

Harry:
Men har ju inga brottarkläder på sig!

[Axel kommer ut från kontoret och springer in i skrubben.]

Ernst:
Var inte det stinsen?

Harry:
Nä, det var brottarn!

[Sören kommer ut från övervåningen med Gerhard efter sig. Sören har halvt fått på sig Gerhards kläder över brottardräkten.]

Sören:
Axel! Jag har hittat honom! Hjälp! Hjälp!

Gerhard:
Ta hit min kläder! Va gör du han i mina kläder!?

[Axel kommer ut från skrubben och alla tre möts nedanför trappan.]

Axel:
Va gör du i mina kläder?

Gerhard:
Va gör du i hans kläder?

Axel:
Va gör du på min station?

Gerhard:
Jag är här för att hämta mina skor. Sen ska jag hämta mina kläder!

[Samtidigt har Ernst hoppat upp på Harrys rygg.]

Harry:
MEN HOPPA AV!!

[Ernst hoppar till slut ner på golvet och sätter sig oskyldigt på bänken bakom Harry.]

Sören:
Jag kilar upp och ser om jag hittar nånting annat jag kan sätta på mig. En klänning eller va fan som helst!

Gerhard:
Det är ju ofattbart! Här springer jag som en idiot runt halva stan!

[Gerhard börjar ta av sig stinskläderna.]

Axel:
Ja, vi undra’ också vart du tog vägen.

Gerhard:
Jag är ju ingenting att vara rädd för!

Axel:
Du kanske inte är riktigt säker på det!

Gerhard:
Nu ska vi göra en sak väldigt, väldigt klar en gång för alla. Den här stationen är…

Axel:
Hyssj!! Det kommer nån!

Gerhard:
Det spelar väl ingen roll om det kommer nån, det här är en station! Här ska det komma folk hela tiden!

Axel:
Jaha, nu säger du emot dig själv Gerhard.

[Mona kommer in på stationen.]

Gerhard:
Den här stationen är från och med idag…

[Axel får syn på Mona och avbryter Gerhard en gång till.]

Axel:
Nämen hej! Kom så ska du få höra en jättekul nyhet. Det här är min hustru Mona, och det här är byråchef Gerhard Vilén på SJ.

[Gerhard kommer på sig själv att stå där i skjorta och kalsonger, och letar snabbt upp sina byxor på golvet som han börjar ta på sig.]

Axel:
En jättefin kille må ni tro! Han har rest hela vägen ända ifrån Stockholm för att tala om för mig att jag har fått löneförhöjning!

Mona:
Nähä? Är det sant Axel?

Axel:
Javisst!

Mona:
Tack så mycket!!

[Mona går fram för att krama om Gerhard, men han puttar bort henne.]

Gerhard:
Låt oss nu göra en sak helt klar innan vi drunknar totalt i det här tramset. Den här stationen är från och med idag…

Axel:
Ååh, du säger att de e… (?)

Gerhard:
Avbryt mig inte hela tiden!

Mona:
Men varför är han så arg?

Axel:
Nä, han är glad innerst inne, det är en sorts byråkratglädje. Det får inte synas på dom.

Mona:
Hur mycket pengar e de?

Axel:
Ja, jag vet inte det. Det är det han ska försöka berätta, men han ä ju så omständlig. Det vet hu dom pratar dom där gubbarna på TV jämt. Vi kanske inte får reda på’t förrän efter sportnytt.

Gerhard:
Jag finner mig inte i detta längre!

Axel:
Ååh, nu kommer han loss! Gubben e på gång, gubben e på gång, gubben e på gång!!

Gerhard:
Den här stationen e från och med idag…

[Harry kommer fram till Axel och Gerhard. Axel gör allt för att Gerhards budskap inte ska nå ut, och denna gång gör han det genom att hoppa upp i famnen på Gerhard och lägga sin hand över hans mun.]

Harry:
Ursäkta min här men, det är möjligtvis inte så att ni är nån sorts chef över den här… figuren?

Gerhard:
Det kan man säga att jag e i allra högsta grad!

Harry:
Då kanske ni kan se till så att det där förbannade tåget kommer nån gång!

Axel:
Just det! Berätta för honom vart tåget har tagit vägen Gerhard!

Gerhard:
Det är inte min sak!

[Gerhard släpper ner Axel på golvet.]

Axel:
Det här är Harry. Harry är på väg till ett viktigt möte som han måste komma i tid till. Och missar han det, så e de adjöss med Harry! Konkurs, skilsmässa, alkoholism och elände!

Och det här, det är Ernst. Ernst ska resa till sin syster och har köpt en tårta för o överraska henne med. Hon har bara Ernst! Och kommer inte han så får hon sitta där ensam och virka… löpare!

Berätta nu för Harry och Ernst vad som har hänt med tåget Gerhard!

Gerhard:
Jag är här i egenskap av byråchef på SJ.

Axel:
Har du inga andra egenskaper?

Gerhard:
Låt oss nu inte drunkna i en massa känslomässigt krafs!

Axel:
Jag vill ha min uniform! Har du inte nån liten kär vän som skulle bli glad om du fick löneförhöjning?

[Axel plockar upp stinskläderna som ligger på golvet och drar med Mona in på kontoret. Gerhard följer efter.]

Gerhard:
Blanda inte in mitt kärleksliv i det här nu också!

Axel:
Jahaaa! Du kanske skulle behöva en liten kär vän som blev glad om du fick löneförhöjning!

[Axel stänger dörren till kontoret. Gerhard försöker öppna dörren, men blir sedan avbruten av en rånare som kommer in på stationen och ställer sig på en bänk.]

Jack:
Okej! Okej, detta e ett rån! Händerna över huvvet! Göte... Göte!!

[Göte kommer in med en raggsocka på huvudet]

Göte:
Här e jag, Jack! Håll dom i schack Jack, håll dom i schack.

Jack:
Var har du vart?

Göte:
Har du sett nylonstrumporna?

Jack:
Vad har du på huvvet?

Göte:
En raggsocka.

Jack:
Fixa pengarna nu, de e bråttom!

Göte:
Ja, ja, ja, var e kassan då?

Jack:
Jag har ingen aning.

[Göte ”skuttar” omkring på stationen med en pistol utan att se någonting.]

Göte:
Säg till när det bränns!

Jack:
Visa honom kassan.

Ernst:
Vaddå kassan? Det här e ju en järnvägsstation.

Jack:
Göte.

Göte:
Ah-ah-ah-ah!

Jack:
Han säger att detta e en järnvägsstation.

Göte:
Nä, nä, min lille goe gubbe. Detta e en bank!

Jack:
Hur vet du det, du ser ju inget.

Göte:
Det känns på lukten. Så här luktar det varenda gång vi rånar banker.

Jack:
Spring ut å sätt på dig nåt annat så du ser!

Göte:
Ja, det ska jag göra. Håll dom i schack Jack, håll dom i schack.

[Göte springer ut från stationen.]

Jack:
Försök inga trix nu.

[Mona kommer ut från kontoret]

Jack:
Okej, detta e ett rån, händerna över huvvet!

Mona:
Vaddå rån?

Gerhard:
Ja, det e ett rån, ett bankrån alltså...

Mona:
Men det här e ju en järnvägsstation.

Jack:
Hu, hu, hu. Ni e i maskopi allihop. Men mig lurar ni inte. Jag e inte så dum som jag ser ut.

Mona:
Axel! Kom ska du få se!

Jack:
Vem e Axel? Bankdirektörn?

Mona:
Nä, stinsen.

Jack:
Nä, nä, nä. Det där går jag inte på. Var smart har jag sagt. Kom ut Axel!

[Axel kommer ut från kontoret]

Axel:
Vem e det som ropar?

Jack:
Okej, detta e ett rån händerna över huvvet!

Axel:
Vaddå rån?

Jack:
Ja. Du e ju bankdirektör, eller hur? Tro inte att du kan lura mig med den där uniformen. Den har du gjort i slöjden.

Axel:
Vad jag e trött på det här nu. Det här e en järnvägsstation! Ingen bank eller hembygdsmuseum eller pizzeria eller kyrka! Ta av dig det där tramset nu... å stoppa ner den där å skaffa dig ett jobb som alla andra!

[Axel försöker dra av Jacks nylonstrumpa, men förvränger bara hans ansikte ännu mer. Han slänger ner hans pistol i hans plastkasse. Göte kommer in igen]

Göte:
Här e jag, Jack! Håll dom i schack Jack, håll dom i... Åh, herrejävlar nu ser jag skitbra.

Axel (till Jack):
Hör han ihop med dig?

Jack:
Ja, tyvärr .

Göte:
Jack, det här e ju en järnvägsstation.

Jack:
Men det fråga jag ju dig förut!

Göte:
Va svara jag då?

Jack:
Jag e väldigt trött på dig nu, Göte.

Göte:
Vi kan väl råna tåg istället då?

Jack:
Lägg av nu, Göte.

Göte:
I England e det som rånar tåg...

Jack:
Håll käften, Göte!!!

Göte:
Ah-ah-ah-ah-ah-ah.

Jack (till Axel):
Vi ber så mycket om ursäkt, vi e ganska nya på det här.

Göte:
Arton å tjugotvå kommer en rälsbuss från Dingle, å...

Jack:
Lägg av Göte!!!

Göte:
Ah-ah-ah-ah-ah... ah-ah...

Jack:
Ja, första stöten vi gjorde va förra året mot ett postkontor. Två säckar... bara julkort. Jordbrukskassan, fyra säckar konstgödsel. Ikeas värdetransport, fyra bokhyllan Billy. Så det e inget lätt jobb detta! Ja, vi säger så. Kom nu, Göte!

Göte:
Vi ska inte försöka en gång till då?

Jack:
Men lägg av nu, Göte!!!

Göte:
Ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah...

[Jack och Göte lämnar stationen.]

Gerhard:
Det där var djärvt gjort!

Axel:
A man’s gotta do what a man’s gotta do!

Mona:
Men va betyder allt detta Axel?

Axel:
Va menar du?

Mona:
Att dom trodde att detta var en bank!

Axel:
Ah, de e ju ingenting!

Mona:
Och pingstpastorn! Och pizzabagarna!

Axel:
Ingenting!

Mona:
Och du, va e det här som jag hitta’ på ditt skrivbord? Ett brev till kungen?

Axel:
Åh, de e inget särskilt!

[Axel blir orolig och försöker ta brevet från Mona, men hon rycker undan det och börjar läsa:]

Mona:
”Hej kungen! Vi vill ha kvar stationen! Hälsningar Axel och Sören”

[Axel inser att loppet är kört och sätter sig tungt på en bänk.]

Mona:
Men va e de Axel?

[Axel mumlar något obegripligt.]

Mona:
Va sa du?

[Axel mumlar något igen, lite tydligare men fortfarande sluddrigt.]

Mona:
Va?

Axel:
Stationen e nedlagd!

Ernst:
Är stationen nedlagd?

Harry:
Kommer det inga tåg alltså?

[Mona går bort till Gerhard.]

Mona:
Så det var det som var löneförhöjningen?

Gerhard:
Det kanske man kan säga att det var ja…

Mona:
Hur ska det gå för Axel då?

Gerhard:
Ja... det vet ju inte jag!

Mona:
Han älskar tåg!

Gerhard:
Jasså…

Mona (vänder sig mot Axel):
Kommer du ihåg bröllopsnatten Axel?

Axel:
Inte nu Mona!

Mona:
När vi kom till hotellet, till bröllopssviten…

Axel:
Snälla Mona, inte nu!

Mona:
”Lyft undan täcket”, sa du. ”Så ska du få världens finaste present”.

Axel:
Dom är nog inte intresserade Mona!

Mona:
Vet ni va de va?

Axel:
Snälla Mona!

Mona:
En modelljärnväg… i bröllopspresent!

Gerhard:
E de ingen som har en näsduk?

[Gerhard står plötsligt och gråter och snyftar så smått. Mona kommer fram till honom och ger honom en näsduk.]

Mona:
Nämen, gråter byråchefen?

Gerhard:
Nä, inte alls, jag är bara lite lös i näsan.

[Gerhard snyter sig grundligt i Monas näsduk och lämnar sedan tillbaka den innan han går.]

Gerhard:
Tack så rysligt för den. Adjö!

Harry:
Ja just det. Adjö adjö!

[Harry tar sin portfölj och lämnar stationen.]

Ernst:
Ja just det! Adjö adjö adjö! Adjö adjö! Adjö!!

[Ernst lämnar också stationen och nu är det bara Axel och Mona kvar i väntsalen på stationen. Mona sätter sig på bänken mittemot Axel.]

Axel:
Jag har det väldigt svårt just nu Mona…

Mona:
Ja, det har du Axel.

Axel:
Jag e väldigt väldigt mycket ledsen just nu Mona…

Mona:
Ja, de e du Axel…

[Sören tittar ut från rummet på övervåningen och tjuvlyssnar lite.]

Axel:
Så här lessen har jag inte var’t sen de la ner Nossebrobanan!

Mona:
Finns de inget som kan få dig gla’?

Axel:
Nä…

Mona:
Ska jag läsa lite tågtider för dig?

[Axel skakar på huvudet.]

Mona:
Ska jag hämta Sören då?

[Sören ler och stänger dörren om sig.]

Axel:
Näj!

Mona:
Men han e ju rätt gla’ jämt!

Axel:
Jag vet! Så fort han får problem då sjunger han. Här hans fru försvann, då sjöng han tills han blev glad igen. När han blir hård i magen, då sjunger han. När han blev överkörd av snälltåget, då sjöng han! ”Det var tur det var ett snälltåg och inte ett styggt…”.

[Sören kommer ut från rummet och sjunger En s ång och en dansman. När sången är slut sätter sig Sören på bänken bredvid Axel, så att alla tre sitter på samma bänk. Han klappar Axel tröstande på ryggen. Då kommer konstnären Sven Sidney in på stationen.]

Sven:
Goddag, god dag! Å, här var stort och vackert. Högt på nåt sätt. Det betyder luft, det betyder ljus, det betyder glädje! Kom fram och hälsa, sitt inte i hörnet! En sån period jag har haft! Jag är verkligen glad att få komma ut i livet igen. Människor, kött och blod, hud och svett! Jag har inte sett människor på åratal!

[Sven går fram och hälsar först på Sören och sedan Axel.]

Sven:
Goddag goddag, Sven Sidney var namnet. Konstnär, skulptör, filosof.

[Sven får syn på Mona, och nästan slänger sig över henne.]

Sven:
Åh, håll om mig! Åh, jag måste få känna värme, Åh va skönt! Va fint det känns!

[Han släpper Mona och tar fram en spritpenna.]

Sven:
Ååh, jag fick en vision! Åh, jag måste skapa! Oh, nu kommer det!!

[Sven ritar en oval på sin bröstficka på sin skjorta och drar loss hela fickan som han visar upp.]

Sven:
Titta vad jag fångat, se vad det blev! En säl utan ben! Det kan va en sovsäck också. Rafael!

[Rafael kommer in på stationen med antagligen en av människan skådat största banan i handen.]

Sven:
Det här är Rafael, min assistent. Han ska bli min elev och lära sig skulptera. Hugga ut längtande, lustfyllda nakna kroppar i granit, forma frustande friska lemmar i lera, bryta brunstiga brölande bakar i brolls. Åh Rafael, titta vad jag har skapat. Sälj den så har vi till hyran!

[Sven ger Rafael sitt ”konstverk”.]

Sven:
Ja… var ska vi ställa den? Ja alltså, var vill ni ha den? Den e stor men vacker! Åh, jag är nöjd, det måste jag säga!

Axel:
Va e de frågan om?

Sven:
Konstverket som ska pryda stationen, som jag har gjort. Var ska det stå?

Axel:
Vilket konstverk?

Sven:
1981 beställde kommunen ett konstverk av mig som skulle pryda stationen, sa man!

Axel:
Ja ja!! Men det skulle va klart för två år sen!

Sven:
Ja vaddå!?

Axel:
Till 75-års jubileet!

Sven:
Jag är väl ingen Fröken ur heller! Det är tåg som ska komma i tid, inte konst! Konst ska lidas fram. Det är en förlossningen! Man föder sakta under outsägliga plågor. Man försätter sig i lidandets alla faser, man kokar sig i olja, man rullar sig i myrer, man tittar på Café Sundsvall! Allt för att verket ska späckas med det lidande som utmärker äkta konst!

Visst tar det lite tid, men vad spelar det nån roll, när det odödliga verket står klart och man får sin belöning? 675 000 kronor!

ÅÅÅH nu lider jag fram ett nytt verk!!

[Sven tar fram sin penna igen och målar en likadan oval på skjortärmen som han sedan drar loss och visar upp.]

Sven:
Titta, det blev jorden! Hela jorden på en gång! Sälj den Rafael, det är din lön! Rafael, ta in Rudolf!

Axel:
Men det är ju två år för sen!

Sven:
Två år! Va e de i evighetens perspektiv? En ovanligt lång blinkning? En sill brillsla stilla gäspning (?), en bagares dumma bulle? När ni ser mitt verk, kommer ni vara glada för att de kommer två år för sen. Ååh, här kommer det!

[Rafael kommer in på stationen med statyn på en kärra. Den är övertäckt med ett beiget skynke, som har en fläck.]

Sven:
Nämen Rafael! Här är ju en fläck! Det var slarvigt! Det blir frågor som straff! Vad sa Bruno Liljefors när han hade målat Mona-Lisa?

Rafael:
”Jävlar, de blev en räv!”

Sven (nickar) :
Det är bra Rafael. Då kan vi gå vidare då. Vart ska den stå?

Axel:
Vi behöver inte din staty.

Sven:
Men ni har ju inte ens sett den!

Axel:
Stationen är nedlagd!

Sven:
Va?

Axel:
Ja, du kan ta din staty och åka hem igen. Det går la alltid göra gatsten av’n!

Sven:
Men ni kan ju inte göra så här mot mig!

Axel:
Det är inte vi!

Sven:
Ja vem e de då? Vad heter han?

Axel:
De e  ingen han.

Sven:
Jasså, de e en kvinna. Vad heter hon?

Axel:
Det är Staten Järnvägar.

Sven:
Oh! Det var det jag visste hela tiden. Staten är alltid inblandad när det är nån skit på gång. Oh, va det gör ont!!

[Sven faller ner på golvet och kvider och ålar sig.]

Sven:
Nu lider jag ju på riktigt! Oh-ooh-oh! Jag fick en vision i mina plågor! O min Gud jag skapar igen, jag föder, jag föder!!

[Sören rusar fram för att assistera barnmorska och kollar om det kommer någon baby, men Axel drar tillbaka honom. Sven ritar en likadan oval igen på sin skjorta som han drar loss och visar upp.]

Sven:
Titta, det blev ett hål, alldeles tomt. Precis så känner jag mig just nu. Men några enkla streck har jag lyckats fånga hela min sinnesstämning. Är det inte fantastiskt? Så jobbar en sann konstnär! Rafael, sälj den. Köp en resa. Nu går jag in i en kris!

[Sven lägger sig på rygg på en bänk.]

Sven:
Fem år åt helvete! Det är tur man har sin tvättfirma. ”Sven Sidneys Tvätt & Lakan – tvättar vitare än nånsin”. Det är den jag lever på.

Mona:
Kan vi inte få se på den där statyn?

Sven:
Ni vill se mitt konstverk ändå?

[Sven reser sig från bänken.]

Sven:
Självklart! Rafael, gör klart att visa Rudolf! Min dam, mina herrar. Sven Sidneys stora konstverk ”Den evige tågresenären”!

[Rafael täcker av statyn. Rudolf börjar sjunga Statyn. I slutet av sången står Axel, Mona och Sören utanför stationen då det rullar in ett lok och stannar. I det sitter Gerhard. Han kliver ur.]

Gerhard:
Hej Axel.

Axel:
Hej…

Gerhard:
Där har du ditt tåg.

Axel:
Stationen e ju nedlagd.

Gerhard:
Nä, inte nu längre.

Axel:
Har du ändrat dig?

Gerhard:
Nä, det kan man inte säga att jag har.

Axel:
Läget e oförändrat alltså?

Gerhard:
I princip ja. Men jag har gjort en ny bedömning.

Axel.
Och kommit fram till vaddå?

Gerhard:
Att jag står fast i sakfrågan.

Axel:
Stationen är alltså nedlagd…?

Gerhard:
Nä…

Axel:
Ja men då har du väl ändrat dig?

Gerhard:
Jag står fast vid min åsikt.

Axel:
Att stationen är nedlagd?

Gerhard:
Att stationen BÖR läggas ner.

Axel:
Men den e inte nedlagd?

Gerhard:
Nä, jag har gjort en ny bedömning.

Axel:
Ja, du har ändrat dig alltså?

Gerhard:
Näj! Jag har inte ändrat mig!

Axel:
Varför kommer du hit med tåget då?

Gerhard:
Därför att jag har omvärderat situationen.

Axel:
Det vill säga du har ändrat dig.

Gerhard:
Jag har inte ändrat mig säger jag ju. Jag har aldrig nånsin ändrat mig i hela mitt liv! Det är därför jag blivit byråchef, för att jag aldrig ändrar mig.

Axel (till Mona):
Va menar han Mona?

Mona:
Jag tror att han menar att han tycker att stationen inte ska läggas ner, men eftersom han först tyckte att den skulle det så tycker han det är starkare, men ny tycker han att det är fel, fast han tyckte det var rätt förut, så därför försöker han verkar som om han tycker det är fel, för annars så skulle det ju verka som om han tyckt fel först, o eftersom han inte vill vara en sån som tycker fel så tycker han fortfarande som han tyckte först fast han egentligen inte tycker det om han skulle tycka som han tycker nu.

Axel:
Han har ändrat sig alltså?

Mona:
Ja.

Gerhard:
Jag har inte ändrat mig säger jag ju! Jag är inte en sån som ändrar mig!

Axel:
Vad tror du Sören?

Sören:
Jag tror också han har ändrat sig.

Gerhard:
Men hör ni inte vad jag säger, jag har inte ändrat mig. Om ni inte passar er så lägger jag ner stationen igen!

Axel:
Du ändrar dig en gång till alltså?

Gerhard:
Men varför gör ni så här mot mig?

Axel:
Vi vill bara veta vad du menar!

Gerhard:
Jag vill ju bara att ni ska tycka om mig…

Axel:
Ja, då måste du ändra dig!

Gerhard:
Jag kan ju inte det! Har ni nånsin sett en politiker som ändrat sig?

Axel:
Du är väl inte politiker!?

Gerhard:
Nä, men jag ska bli…

Mona:
Jag har aldrig sett en byråchef ändra sig heller.

Axel:
Nä, det har du rätt i.

[Gerhard, som stått på andra sidan perrongen, går över spåret till Axel, Mona och Sören.]

Gerhard:
Jag satt på ett möta va, med alla höjdarna. Så sa jag att om vi lägger ner den här stationen så sparar vi 16 000 om dan! ”Jaaa” sa alla då, jätteentusiastiska. Och precis när jag skulle fortsätta förklarar hur vi skulle kunna ha stationen kvar, men ändå spara pengar, så blev det lunch! Och under lunchen kommer alla fram och gratulerar mig till ett lysande förslag, då kunde jag icke ändra mig efter lunch fattar ni väl!

Axel:
Men nu har du ändrat dig?

Gerhard:
Jag har gjort en ny bedömning!

Axel:
Jaja, men va betyder det?

Gerhard:

Det betyder att jag officiellt alltid kommer att tycka att den här stationen ska läggas ner, men innerst inne tycker jag inte det, men eftersom nya fakta framkommit kan jag efter ny bedömning sträcka mig till att inte lägga ner stationen vilket jag i och för sig aldrig tyckt man bör göra innerst inne, men alltid kommer tycka ytterst ute!

Axel:
Va sa du?

Gerhard:
Det vet jag inte…

Axel:
Är stationen nedlagd eller inte?

Gerhard:
Jag vet inte…

Axel:
Du måste bestämma dig!

Gerhard:
Jag har min åsikt!

Axel:
Varför kom du hit med tåget då?

Gerhard:
Därför att jag ändrat mig!

[Axel, Mona och Sören reagerar direkt och pekar på Gerhard.]

Axel:
Åh, nu sa du det!

Gerhard:
Sa jag det?

Axel:
Att du ändrat dig!

Gerhard:
Nä!

Axel:
Jo det gjorde du!

Gerhard:
Näj!

Axel:
Jo det gjorde du!

Gerhard:
Nä!

Axel:
Jo det gjorde du!

Gerhard:
Skulle jag ha ändrat mig, det är ju omöjligt! Det lika omöjligt som om du skulle vara min bror!

[Axel hejdar sig plötsligt.]

Axel:
Vänta lite!!

[Han springer in på stationen.]

Gerhard:
Men va tog det åt honom?

Mona:
Varför kan inte du ändra dig?

[Genom fönstret till kontoret ser man att Axel rotar fram något.]

Gerhard:
Därför att jag inte vet hur man gör.

[Axel kommer ut igen med en halv portfölj som han håller upp för Gerhard.]

Axel:
Känner du igen den här?

Gerhard:
Nä de e inte sant!

Axel:
Jo…

Gerhard:
E du…

Axel:
Ja...

Gerhard:
Nä...

Axel:
Jo...

Gerhard:
Men...

Axel:
Visst...

Gerhard:
Du...

Axel:
Jag...

Gerhard:
Min…

Axel:
Mm…

Gerhard:
Nähä...

Axel:
Jo...

Gerhard:
Nää...

Axel:
Har du den?

Gerhard:
Här...

[Gerhard tar upp den andra halvan av portföljen från sin portfölj. Axel och Gerhard håller upp dem mot varandra och de passar ihop.]

Mona:
Ja men va menar han Axel?

Axel:
Han är min bror!

Mona:
Din bror!?

Axel:
Ja, han har den andra halvan av portföljen!

Mona:
Men va e detta?

Axel:
Det var därför det kändes så naturligt å slå han i huvvet!

Mona:
Men va menar du?

Axel:
Precis innan min far skulle dö så tog han fram sin gamla portfölj och rev den i två bitar. Så gav han mig den ena halvan och sa att den andra halvan skulle min bror få, om jag fick nån. Och där är den. Gerhard har den!

Mona:
Jamen om han dog sen så kan la inte Gerhard vara din bror!

Axel:
Nä, han dog aldrig! Det var bara ett trick för att slippa ta hand om sina ungar. Han lever fortfarande.

Sören:
Jag har också en sån där halv portfölj!

[Sören kommer med en halv liten portfölj.]

Mona:
Nämen, en sån där har jag också!

[Mona och Sören håller upp sina halvor, och de passar ihop.]

Axel:
Det här är ingen portfölj, de e en necessär. Er två måste han fått med nån annan!

[Samtidigt kommer Ernst och Harry tillbaka, och då går Axel, Gerhard och Sören.]

Harry:
Nämen va e det här nu då?

Ernst:
Nu är ju tåget här!

Harry:
Ni sa ju att stationen var nedlagd!

Ernst:
Det skulle ju inte komma några mer tåg.

Harry:
Åh, jag har lagt om hela mitt program!

Ernst:
Ja, jag har ätit upp hela min tårta själv!

Mona:
Ja detta handlar inte om tåg.

Harry:
Nähä, vad handlar det om då?

Mona:
Det handlar om högre ting.

Harry:
Hopp… flyg!

Mona:
Nä, vi har just kommit på att vi är bröder!

Harry:
Så… rörande!

Mona:
Skulle inte du också bli glad om du plötsligt hittade en bror nånstans?

Harry:
Jodå, och kom inte och säg att jag inte har letat! Alltså, precis innan min far skulle dö, så rev han sönder sin hatt i två delar. Jag fick den ena halvan, och den andra skulle min bror få sa han, om jag fick nån. Så nu har jag sprungit omkring ett helt liv med en halv hatt i fickan, ifall min bror skulle dyka upp! Har du varit med om nåt så obotligt dumt!?

Mona:
Ja, det har jag!

Harry:
Jasså…

[Mona kilar iväg och Harry ska precis lägga ner sin hatthalva igen. Ernst som har stått och lyssnat hela tiden plockar då fram något ur sin jackficka.]

Ernst:
Men de e ju jag!

[Harry ser Ernst hatthalva och blir besviken.]

Harry:
E de du…?

Ernst:
Ja!

Harry:
Skulle du va min bror?

Ernst:
Ja!

[Harry tar hatthalvorna och ser att de passar ihop.]

Harry:
Näj!

Ernst:
Jo!

Harry:
A jag vill inte det!

Ernst:
Ja men då är ju min syster din syster också!

Harry:
Ja… vaddå då?

Ernst:
Ja då kanske du också kunde åka dit och hälsa på med en tårta nån gång!

Harry:
Jag vill inte ha dig till bror.

[Ernst ser först mycket besviken ut, men spricker sedan upp i ett brett leende.]

Ernst:
Men jag vill ha dig!!

Harry:
En halv hatt bevisar ju ingenting!

Ernst:
Det gör det visst det!

Harry:
A, jag vill inte!

[Harry tar sin portfölj och börjar gå därifrån.]

Ernst:
Vänta Harry!

Harry:
Va, nä, jag vill inte ha dig till bror!!

[Harry springer iväg och Ernst springer efter.]

Ernst:
Harry, vänta på mig!!

[Runt hörnet på stationen kommer Gerhard och Sören och börjar sjunga Stinsen Brinner. I sången kommer Sven Sidney och Rafael tillbaka och ställer upp sin staty på stationen.]

[Efter sången är det tillbaka på Gerhards kontor. Den gamle mannen har tröttnat på att vänta och går därifrån. På skrivbordet har han lämnat sin väska med en baby i. Bredvid står en papperstallrik med en halv pajbit och ett brev:

”Hej Gerhard. Kunde inte vänta längre. Lämnar din nye bror och en halv löjromstoast. Hälsningar pappa.”]

[Utanför stationen har alla blivit vänner igen och Axel vinkar glatt iväg tåget med alla resenärer, när eftertexterna börjar rulla.]


Tillbaka till huvudsidan