Samtal om konst

Från: Tornado. Avsnitt: Ska det verkligen vara så här

Gäst: Jan Rippe
Konstnär: Claes Eriksson


Konstnär:
Alltså jag vill visa att konstbetraktelsen uppstår i betraktarens öga va, förstår du mig. Alltså att allt är konst, bara man betraktar den som konst. Att skönhetsupplevelsen är subjektiv. Att, att, förstår du mig? Hur länge ska jag behöva hålla på med att komma med exempel, va, va. Förstår du mig?

Gäst:
Ja ja jag förstår dig. Vi kanske kan gå runt här i dit galleri och titta på den konst som du har producerat.

Konstnär:
Nej, säg inte producerat. Det låter så fabriciellt. Alltså ja, ja... producerar inte min konst, förstår du mig, ja, ja, ja... känner, jag leker, jag mjukar fram mina verk. Det är en ömsesidig process mellan... där jag... förstår du mig, där jag är den ena parten å å å, förstår du mig.

Gäst:
Jag tror du har sagt en gång att din konst är dina sinnens vilda lek med jordens tingelitangel.

Konstnär:
Har jag sagt det?

Gäst:
Ja

Konstnär:
Fy fan vad bra sagt. Det ska jag komma ihåg så att jag kan säga det fler gånger. Vad sa du? Sinnenas...

Gäst:
Nej det var du som sa det.

Konstnär:
Ja ja, men vad va det. Dina sinnens...

Gäst:
Nej dina sinnens.

Konstnär:
Va?

Gäst:
Dina sinnens.

Konstnär:
Mina sinnens?

Gäst:
Ja alltså, din konst är dina sinnens vilda lek med jordens tingelitangel.

Konstnär:
Fan vad bra sagt. Håller du inte med om det?

Gäst:
Oj oj... men ska vi inte gå runt här och titta lite. Här t ex har du ett helt vanligt paket med djupfryst fiskgratäng. Hur menar du...? Vad vill du säga...?

Konstnär:
Förstår du inte... va?

Gäst:
Nä inte riktigt...

Konstnär:
Alltså allt jag gjort med den här är att jag köpt den alltså... i affären, förstår du mig, för egna pengar, beskattade pengar alltså, förstår du mig. Och så har jag ställt upp den här, förstår du mig?

Gäst:
Nej

Konstnär:
Alltså mitt syfte är att väcka en känsla hos betraktaren av ofullkomlighet, en aha upplevelse, förstår du mig.

Gäst:
Nä.

Konstnär:
Alltså vi har en strävan va, vi människor, att få det fint och pyntat va, och då vill jag visa det absurda i det, förstår du mig. Den yttersta konsekvensen: vi hinner inte med. Förstår du mig?

Gäst:

Konstnär:
Vi måste köpa det färdigt, alltihop det fina och då blir det i djupfrysta paket på det här viset. va va. Förstår du mig?

Gäst:

Konstnär:
Alltså människans vilda jakt på livets lycka delikatesser, va va, och så finns det bara i djupfryst form. Det är ju en symbol. Förstår du mig?

Gäst:
Nä.

Konstnär:
Fattar du ingenting? Det bygger ju på att du ska lägga till lite själv. Jag kan ju inte gå med och förklara allting för dig. Konstupplevelsen uppstår inne i huvudet på dig när dina sinnen upplever detta paketet. Förstår du mig eller måste du opereras?

Gäst:
Ja men du har kallat den för "måltid i nutid" men det finns inga människor som äter.

Konstnär:
Men för helvete det är ju vi som är dom människorna, vi som vimlar omkring här i galleriet. Vi är en del av konstverket alltså. Vi kompletterar och fulländar vår egen bild av vår egen ofullkomlighet. Vi gör själva konstverket klart och blir en del av det samtidigt som vi betraktar det. Förstår du mig. Det är denna paradox som blir rörelseenergin, vridmomentet, den potentiella kraften i i i själva konstverket. Förstår du mig eller måste jag skicka dig på kurs?

Gäst:
Jag vet inte... Alltså om jag skulle köpa ett paket fiskgratäng, då skulle det inte bli någon konst alltså, eller?

Konstnär:
Vi får inte blanda ihop det här. Det är väl ändå jag som är konstnären. Det är jag som gör dom svindlande sprången i fantasin och formulerar känslan och förlöser idén till en begriplig bild till betraktaren, d v s du, så att du berikas och får, får en upplevelse av hög konstnärlig kvalitet för... När jag köper fiskgratäng och visar dig, så blir det konst, men att du skulle springa iväg och köpa fiskgratäng, det är väl ingen konst, det kan ju varenda människa göra. Förstår du mig?

Gäst:
Nä, jag förstår nog inte skillnaden.

Konstnär:
När du köper fiskgratäng då äter du upp den. När jag köper fiskgratäng då visar jag upp den, förstår du mig? För dig är fiskgratängen mat tills jag, konstnären, visar dig att det är konst och i det ögonblicket förvandlas det här banala paketet, djupfryst fiskgratäng, till en konstupplevelse för dig. Fjällen har fallit från dina ögon, förstår du mig? va?

Gäst:
Jo jo men det luktar väldigt illa om det här paketet. Ska det göra det? Är lukten också en del av...

Konstnär:
Gör det det? Nä det ska det inte göra. Det gjorde det inte förra veckan när jag köpte det.

Gäst:
Förra veckan?

Konstnär:
Ja

Gäst:
Ja då har det förmodligen tinat och ruttnat.

Konstnär:
Tinat och ruttnat, gör dom det?

Gäst:
Ja det klart. Om det inte ligger kallt tinar det först och ruttnar sen.

Konstnär:
Vet folk om det?

Gäst:
Ja!

Konstnär:
Herregud det sa dom inget om på skolan i Paris där jag gick.

Gäst:
Jag vet inte om jag tycker det här är någon konst. En rutten fiskgratäng.

Konstnär:
Men du kan väl inte ändra dig, förstår du väl.

Gäst:
Hur var det du sa, det är i betraktarens öga själva konstupplevelsen uppstår. Om jag inte betraktar det här som konst, då är det alltså ingen konst, eller? Var det inte så du menade?

Konstnär:
Jo kanske det men...

Gäst:
Och om inte jag betraktar dig som någon konstnär så är du alltså ingen konstnär heller, eller hur?

Konstnär:
Men så kan du väl inte göra?

Gäst:
Det kan jag väl.

Konstnär:
Ja men jag är konstnär, det är väl ingen tvekan om den saken.

Gäst:
Jag tycker inte du är någon konstnär.

Konstnär:
Ja men vänta. Vad gör du? Vänta, stanna, hallå.

[Konstnären förvandlas till en helt vanlig man]

Före detta konstnären:
Ja det var trevligt att få komma hit och titta på detta du, men nu måste jag nog kila, Café Norrköping börjar snart och så är det ju långa Sportnytt ikväll också. Hej.


Tillbaka till huvudsidan