Undret

Från: Tornado, del 7.

Värd för museet: Peter Rangmar
Den sjuke mannen: Per Fritzell
Betraktare 1: ?
Betraktare 2: ?
Betraktare 3: ?


Värden:
Vi står nu här framför ett av konsthistoriens allra märkvärdigaste verk. Det är Cappuccinos "Undret". Som han målade endast tolv år gammal i klostret S:t Mo.
Den här tavlan är ett mönsterexempel på vad vi brukar kalla för nollkolossism. Den är kolossal i sin inre kraft när den talar till oss till våra sinnen och känslor. Samtidigt ger den ett intryck av att konstnären haft noll koll när han målade den. Denna kombination av till synes aningslöshet och precision var ju just Cappuccionos adelsmärke, och han är ju inte för inte nollkolossisternas självklare centralgestalt. Men jag tror aldrig han lyckades bättre än just i den här tavlan.

[En snörvlande, förkyld man har gått fram till tavlan och nyser nu rakt på den]

Värden:
Vad gör ni människa?!

Den sjuke mannen:
Åh förlåt, jag är sjuk. Det var inte meningen, jag ska genast...

[Den sjuke mannen nyser på tavlan igen och lägger handen på målningen så färgen löses upp]

Värden:
Men ni inte riktig människa, ser ni inte vad ni gör??!

[Den sjuke mannen försöker "rätta till" det hela genom att kladda ut färgen ännu mer]

Den sjuke mannen:
Åh. Förlåt mig, jag är så förkyld. Atschoo. Jag ska genast..torka bort..göra...göra fint igen...

[Han nyser igen och kladdar ut färgen ännu mer]

Värden:
Sluta omedelbart ni fördärvar ju hela tavlan! Hemska människa, den är ju oersättlig! Försvinn härifrån, otäcka, sjuka människa!

[Den sjuke mannen nyser värden rakt i ansiktet]

Den sjuke mannen:
Förlåt mig, jag är så sjuk!

Värden:
Nys inte på mig också!! Försvinn! Försvinn!

[Han nyser återigen honom i ansiktet]

Den sjuke mannen:
Ja, jag ska gå...

[Mannen försvinner nysande därifrån. Värden betraktar tavlan]

Värden:
Förstörd. Förstörd. Ett av konsthistoriens allra märkvärdigaste verk. Förstört! Förstört! Han nös sönder den! Hur kunde han? Okänsliga människa, komma hit och va sjuk! Begriper ni inte vad som har hänt?! En katastrof! Otäcka, sjuka, vidriga människa!

[Den sjuke mannen kommer tillbaka]

Den sjuke mannen:
Det är otroligt! Jag råkade slicka på fingrarna...och då blev jag frisk!

Värden:
Va?

Den sjuke mannen:
Det är ett mirakel! Ett under! Jag var sjuk! Jag har vart sjuk i femton år, och plötsligt blev jag frisk! Av färgen på den här tavlan!

Värden:
Men är ni inte klok?! Ni kan väl inte äta färg som medicin? Det här är ett konstmuseum, inget apotek! Försvinn härifrån, otrevliga, vidriga, sjuka människa! Ni har förstört ett av konsthistoriens allra märkvärdigaste verk!

Den sjuke mannen:
Men fattar ni inte? Jag blev frisk! Efter femton år! Ge mig tavlan!

[Han försöker ta tavlan ur händerna på värden]

Värden:
Aldrig i livet!

Den sjuke mannen:
Men den kan hjälpa andra!

Värden:
Den ska restaureras!

Den sjuke mannen:
Nej ge mig tavlan!

Värden:
Det är museets egendom!

Den sjuke mannen:
Nej det är Guds redskap, den tillhör alla människor!

Betraktare 1:
Ge honom tavlan!

Betraktare 2:
Ge honom tavlan!

Betraktare 3:
Jag vill också prova!

[Kaos uppstår när alla går fram och vill prova]

Den sjuke mannen:
Ta det lugnt, alla ska få prova, ställ er i kön allihop. Sen går ni fram en och en och slickar på tavlan. Pengarna lägger ni i den här skålen!

[Den sjuke mannen går iväg med tavlan och betraktarna följer efter. Värden står kvar, tittar på färgen han fått på tummen, och slickar lite på den]


Tillbaka till huvudsidan