Mortimers avsked

Från: Utanför slottet

Text och musik. Claes Eriksson

En tonsatt veckotidningsroman


Där stod hon med blossande rodnande kinder, när Mortimer stövlade in.
Hans ögon såg ut som två gnistrande blixtar mot ansiktets brunröda skinn.

-Jag älskar dig, skrek han, -förbannade krig som gör att jag måste gå.

-Åh Mortimer, sa hon, -En enda minut, det kan du väl ge mig ändå.

Och på en enda minut fick hon ut absolut mycket mer än hon nånsin fått.
Hon tyckte till och med det var befriande skönt när Mortimer äntligen gått.

Men han var listig och gick aldrig ut i nåt krig, han gick bara till närmaste hus.
Brutalt klev han in till flickan där inne som just tagit av sig sin blus.

-Jag älskar dig, skrek han, -förbannade krig som gör att jag måste gå.

-Åh Mortimer, sa hon, -En enda minut, det kan du väl ge mig ändå.

Och på en enda minut fick hon ut absolut mycket mer än hon nånsin fått.
Hon tyckte till och med det var befriande skönt när Mortimer äntligen gått.

Han gick till huset breve och klev in genom dörrn så det small omkring stövlarna hans.
Därinne stod sex unga flickor som alla försjönk i den djupaste trans.

-Jag älskar er! skrek han -Förbannade krig, ja nu är det bråttom minsann!

Åh Mortimer, sa dom, -En enda minut, ja tio sekunder per man.

Och på en enda minut, fick dom ut absolut mycket mer än dom nånsin fått.
Dom tyckte till och med det var befriande skönt när Mortimer äntligen gått.

Så återstod bara ett litet hus att besöka, förunderligt stark klev han på.
-Här har ni mig!! skrek han, men sen blev han tyst och han vände sig om för att gå.

Därinne satt nämligen prydligt församlade, alla dom flickor han mött.
Åh, redan tillbaka från kriget? sa dom, men så synd att du inte har dött!

Och på en enda minut, absolut inte mer, låg Mortimer död som en sill.
Och alla flickorna gick, men tre kvartal senare, den 27e april:

Då föddes till allmän förvåning 28 små Mortrimrar till….


Tillbaka till huvudsidan