Knut Agnred

Föddes: 1956

Knut är troligen den som, efter Claes, skrivit de flesta låtarna Galenskaparna och After Shave använder, även om de kanske ursprungligen skrevs för bara After Shave.
Han tycks trivas i de ganska extrema rollerna, som konfirmanden i Macken eller Knut på linjen. Medvetet eller omedvetet är han också en mästare på dialekt och utländsk brytning, något han visar extra tydligt i Monopol.
Knut brukar också stå för solo/a capella-sången. Vem minns inte Början, Tvättställ, Borås, Borås och hans lysande insats som Kanariefågel i Skruven är lös.

Från programbladet till "Resan som blev av":
Föddes på skottdagen 1956 och spelade redan efter bara 3 födelsedagar fotboll i ÖIS. Trots sin, på papperet låga ålder hoppar han högst och sjunger högst och kan i inspirerade ögonblick svänga ihop och improvisera fram sånger han skulle vunnit melodifestivalen med om han bara kunnat sjunga dom en gång till.

Från programbladet till "Alla ska bada":
"Det roligaste jag visste om sommaren när jag var sex år var att tillsammans med kompisarna hoppa bock över min pappa. Han ställde sig längst ner på strandkanten på Vallerö utanför Käringön. Så en dag stod han så att jag landade rätt ner i en färsk komocka, i vilken jag slog en fullkomlig saltomortal. Under vilda skrik, från mig och min omgivning, sprang jag rätt ut i vattnet och badade - länge."

Även om han sjunger högst - och längst - av alla i ensemblen är Knut en ytterst ödmjuk person som fogat in sig i ledet allt sedan starten av After Shave 1979. Texter har han skrivit parallellt, som den numera smått klassiska "Borås Borås" eller den lyriska aftonhymnen "Stilla kommer natten" som avslutade föreställningen "Kanske Rödluvan" tillsammans med Göteborgssymfonikerna på Konserthuset. Till den har Knut även skrivit musiken.
Fast det han älskar mest av allt är att sjunga och han ger sig sällan utan att ha gett precis allt under sina sångnummer. Därför har det också blivit några oannonserade gästspel genom åren, som "hemlig gäst" hos beatlestolkarna "Lenny Pane".

"En av mina absoluta höjdpunkter var i "Kanske Rödluvan" då jag fick sjunga med operasångerskan Siv Wennberg, Björn skifs och Karin Glennmark. Det är i såna ögonblick jag känner en ren och skär lycka."

Från programbladet till "Allt möjligt":
Något ljuvt och ängla-aktigt skiner
omkring Knut när han får sjunga ut
så att toner, ord och endorfiner
blir en genommusikalisk knut.
Annars står han också för plastiken
yvig, drastisk, yster, orginell
vilket nog den ärade publiken
kunna konstatera nu i kväll.

Från programbladet till "Kasinofeber":
Knut minns med fasa när han blindtarm sprack mitt under en föreställning av "Stinsen Brinner" i Stockholm.

Annars är han digraste erfarenheter av sjukvården från några år på sjuttiotalet då han extraknäckte som sjukvårdsbiträde på långvården i Göteborg.

Som gudabenådad sångare har han varit med i After Shave sedan starten på Chalmers och sjungit sig igenom samliga av Galenskaparna och After Shaves produktioner, utom några föreställningar av "Stinsen Brinner" efter den brustna blindtarmen, då Jahn Teigen fick vikariera.

En hel del egna texter har det blivit genom åren, som smått klassiska "Borås Borås" eller den lyriska aftonhymnen "Stilla kommer natten" som avslutade föreställningen "Kanske Rödluvan" tillsammans med Göteborgssymfonikerna på Konserthuset. Där framförde Knut för övrigt "Till havs" på sitt eget oefterhärmliga vis under en julkonsert häromåret.

I gruppen Tre Ess har han tillsammans med tre steppare (!) specialiserat sig på låtar av engelske Sting, vilket också resulterade i krogshowen "Helt UK" med Triple & Knut, det vill säga tillsammans med Ken Wennerholm och Göran Rudbo, vilka kompletterades med hela sex stycken steppare och gruppen Bandmaskinen.

Om Knut ska spela föredrar han ett instrument framför vilket spelbord som helst.

…och några figurer han gärna minns:
Slö Salkow (GladPack)
Anders såg en gång på Skansenakvariet ett drama utspela sig mellan två små sengångare. De rörde sig i ultrarapid, vilket skapade en väldigt komiskt effekt när den ena tog en gurkbit mitt framför näsan på den andra, som hade kämpat länge för att hinna dit först. Anders och jag gjorde detta live.

Åke (Åke från Åstol)
Denna figur ligger mig kanske varmast om hjärtat av alla figurer jag gjort. Via min sommaruppväxt och fortsatta kontakt med västkusten och dess folk känns det som Åke och jag är ett. Dessutom skrev jag ju detta verk, så det känns extra varmt i kroppen när jag tänker på honom.

Knut på linjen (En himla många program)
Ja, detta är ju jag helt enkelt. Konstiga läten, mycket plastik, yvig, högljudd. Eller som min käre vän Håkan hade sagt: "Helt crazy, typ".

Italienaren (Stinsen Brinner)
Bra att få trycka till det då populära modet med italienska förtecken. Bra musik, bra text. Koreografin satte vi själva, där vi bland annat gör nån sorts pantomim på kända idrottskroppsuttryck, bara för att det var kul.

Egil (Monopol)
Första gången jag fick spela en försynt, försiktig karaktär. Spännande att få sätta på en ny sträng på lyran och lyssna om det stämmer. Roligt och lärorikt.

Lerthes (Cyklar)
En klassisk Shakespearekaraktär som jag fick tufsa till och även improvisera i på rim, vilket alltid kräver snabba hjärnkopplingar. Utmanande och roligt.

Rune i Hobby (En himla många program)
Kanon att få skriva och vara med i en helt absurd sketch, där några förskrämda slöjdexperter tillverkar sådana saker som hyvlad ulk och järpar av garn. Min humor helt enkelt.

Lill Apabo (GladPack, Allt Möjligt)
Att man skulle bli dragartist på gamla dar kunde man väl inte tänkt sig, men det var fruktansvärt roligt att klä ut sig till kvinna och plocka fram sina, säkert fördomsfulla, kvinnliga sidor.


Tillbaka till huvudsidan